Uppe med musik

Jag är uppe med musik. Ja jo det är sant. Både kroppsligen och själsligen. Själen har blivit glad av musik och det har fått kroppen att börja spritta. Armarna far som väderkvarnsvingar och jag har i mitt uppspelta tillstånd oerhört svårt att träffa rätt på tangentbordet. Och anledningen är Anna Järvinen, tjejen som tidigare var med i Granada och som nu satsar solo och just idag har släppt sin debutplatta. Järvinen har blivit väldigt hypad i div tidningar och jag kände att det var min plikt som musikintresserad att kolla upp henne. Jag klampar där för in på hennes myspace, klickar på måfå på en av hennes låtar, sitter sedan i gevakt under introt och lyssnar spänt på vad Järvinen har att bjuda på. Sedan smälter jag, som en mjukglass i Thailand smälter jag, för det här är något av det bästa jag hört på länge. Det är sprött och vackert men samtidigt trallvänligt. Det svänger, men det svänger stillsamt. Plötsligt börjar min mun sluddra obegripligheter. Märkliga fraser kommer ur det där hålet mitt i mitt nylle. "Järvinens röst: min tröst i höst", säger munnen. Högre och högre, snabbare och snabbare lämnar dessa ord min mun. Järvinens röst: min tröst i höst, JÄRVINENS RÖST: MIN TRÖST I HÖST. Så kommer jag till sans igen. Min något otämjda trut lugnar sig en smula. Jag börjar tänka, jag tänker att min trut inte är så dum ändå. För Järvinens röst är något alldeles extra. Inte sedan jag senast lyssnade på The Sundays har jag hört en sådan ljuvlig stämma. Jag är lycklig nu, lycklig och alldeles uppspelt. Men jag borde sova. Det kommer ju en arbetsdag imorgon sägs det. Jag måste tänka till på morgondagen, som min mor alltid sa när jag var liten.
Nu tänker jag till på den....morgondagen alltså... och beslutar mig för att varava ner och krypa till kojs. Det kan bli tufft i detta tillstånd. Men vem vet, redan om sisådär två timmar har jag kanske somnat till tonerna av exempelvis fantastiska "Kom hem". Gonatt!

Många i min Ipod

Jag är formligen omringad av bra musik för tillfället. Här följer några praktexempel:

Hans Appelqvist - Ty störst av allt är kärleken
Exprimentiell musik, Olof "Bamse" Tunberg och mycket romantik. Mer krävs inte för att det få mitt hjärta att picka lite fortare

I am a robot and proud - Grace days
Stillsamt blippbloppande som sitter som som en smäck strax innan man ska krypa ner i sin sköna säng

The Go! Team - Doin it right
Ännu en fantastisk låt från bandet som är mästare på att göra partydängor. Svängigare en den krokigaste av serpentinvägar

José Gonzalez - Crosses (Jori Hulkkonen remix)
Jag trodde att jag för längesedan hade tröttnat på Crosses, men så fick jag höra denna sköna remix och var såld igen.

St. Christopher - All of a tremble
Jag får aldrig nog av dessa Sarah records-banden. Så mesigt, så fint!!

CocoRosie - Japan
Som en upphottad och väldigt skruvad barnvisa. Ett oväntat opera-parti överraskar......och förhöjer faktiskt.

Headlights - Your old street
Gladpop när gladpop är som bäst. Det kan aldrig gå åt pipan när en xylofon är inblandad har jag hört.

Lite nytt att läsa

Jag har under flera år letat efter en tidning att prenumerera på. Jag vill återigen få uppleva den där känslan av ren lycka som jag kände som liten knatte när Bamse damp ner i brevlådan. Eftersom jag är musikintresserad har jag nosat en hel del på tidningar som Mojo, Uncut och Sonic. De har varit trevliga att ha att göra med, men jag har inte riktigt fastnat. På något vis känns det onödigt att läsa dem. Det finns ju så mycket trevliga musiksidor på nätet som jag läser. De där tidningarna ger mig lite av en överdos.

När BLM (Bonniers litterära magasin) började ges ut igen för några år sedan tändes hoppet i mig. Böcker är ju förbannat roligt, en tidning om böcker (å lite film) kan nog nästan bli lika roligt. Hade jag rätt! Jodå, BLM var en bra tidning men den hade typ två prenumeranter och så lades den ner (innan jag hann lära mig att säga Bonniers litterära magasin utan att staka mig faktiskt).

Jag var deppig några dagar efter det där men jag blev glad igen. Jag upptäckte nämligen snart tjusningen med tidningen Galago och mitt brevinkast började matas med detta fina seriemagasin. Men mycket vill ha mer och och mitt brevinkast har vrålat och gnytt om mer trevlig läsning. Jag har haft svårt att sova om nätterna men nu ska jag snart få tyst på det där lilla hålet i ytterdörren. Jag har nämligen hittat fram till en ny tidning, Tidningen Språk. Det första numret har just kommit ut och jag har ägnat delar av min söndag åt att läsa detta. Tidningen kan nog bäst beskrivas som ett "Värsta språket" (tv-programmet) i pappersformat. Här får man läsa om nya ord (vad de betyder, hur de har uppstått etc.) och man får svar på språkfrågor som man aldrig har funderat över, men som ändå är intressanta att få svar på. Dessutom innehåller tidningen en hel del intressanta längre texter. I det första numret kan man till exempel läsa ett och annat om ungdomsspråk och bjuds på en uttömmande text om det skorrande r:et och dess historia.

FRÅGA 1
Låter det hela ungefär lika torrt som en skorpa?

SVAR 1
Ja..kanske!

FRÅGA 2
Är tidningen ganska torr och tråkig?

SVAR 2
Absolut inte!!! Den är väldigt underhållande och intressant. Dessutom kommer texter signerade Fredrik Lindström och Jonas Hallberg att vara stående inslag i tidningen. Det kan väl knappt bli bättre! Bamse-i-brevlådan-känsla är tillbaka!

Äckligt = härligt (ibland)

I förordet till Stig Larssons roman Nyår skriver Jan Arland att han får känslan av att denna Larssons mest hyllade bok känns rutten. Han menar då inte att han tycker att boken är dålig, utan snarare att Larsson i den lyckas skapa en stämning som känns kvalmig, osmaklig och grotesk. Och han har så rätt, boken känns vidrig på många sätt. Att läsa den är som att dricka sur mjölk med stora klumpar i...och gilla det. Fy tusan vad lockade ni måste bli att läsa boken nu!!...eller inte. Men jag rekommenderar er ändå att göra det för den ger er en läsupplevelse utöver det vanliga.

Handlingen är i grunden densamma som den i Camus Främlingen eller Houellebecqs Konkurrens till döds. Vi får således följa en känslokall kille som flippar ur. I Nyår heter denna kille Kenneth. I bokens början är han i 25-30 årsåldern och har just varit med om en allvarlig skidolycka. Hans huvud har fått ett par kraftiga smällar och minnet är borta borta borta (eko). När minnet så kommer tillbaka inser Kenneth att han inte tycker om den person som han ska vara (som alla tror att han är). Han bestämmer sig därför för att lämna fru och barn och starta ett nytt liv. Det går sådär kan man säga! Kenneth träffar en hel del skumma typer, gör en hel del ännu skummare saker och man inser snart att han fullständigt saknar empatisk förmåga.

Larsson skriver korthugget men ändå väldigt snyggt. Vi får hela historien ur Kenneths perspektiv och hans kalla syn på sin omgivning och på livet i stort avspeglar sig i språket. Tjusigt! I Kenneths huvud kan det vara snurrigt och således är historien emellanåt också ganska snurrig. Man vet aldrig riktigt vad som är sant av det som Kenneth berättar. Men lika skruvad och märklig som historien kan vara under vissa stunder, lika torftigt vardaglig och grå kan den vara i nästa. I en episod beskriver till exempel Kenneth hur han träffar en nyfunnen kamrat. De ser på film och börjar sedan skojbrottas. Som läsare tror man att situationen på något vis ska urarta. Nu blir det snart slagsmål på riktigt eller varför inte...nu blir det bögsex. Men icke sa nicke, de två männen tröttnar bara på att brottas och sen är det inget mer med det. Boken är fylld av sådana episoder där något byggs upp för att sedan sluta i ett antiklimax. Det händer egentligen väldigt lite i boken och när det verkligen händer något uppseendeväckande eller skrämmande, så beskriver Kenneth det med en axelryckning. Jäkligt obehagligt!

I flera år har jag tänkt ta itu med Stig Larssons böcker. Nu har jag börjat och betat av en av de fyra romanerna. Något säger mig att jag snart fortsätter för Nyår gav verkligen mersmak. Jag läste den snabbt för den är väldigt svår at lägga ifrån sig, och den där ruttna stanken som omger boken upplever min lilla nos den ljuvaste parfymdoft.

Don´t shoot the ukuleleplayer

Under en halvårsperiod för sisådär fyra år sedan kunde man se Tobias sitta som klistrad framför sin 14 tums tv-apparat i sitt studentrum varje söndagsnatt. Tittade man närmare (gjorde en inzoomning på hans lilla face) kunde man se hur det glittrade i hans ögon. Hade han blivit frälst, var det The God channel han så intresserat satt och glodde på? Oh nej, det var värre än så. Han hade nämligen fastnat för (blivit besatt av) en UR-kursen "Så lär du dig spela ukulele" (eller Ucke som den vane spelaren säger). Ännu hade han inte inskaffat någon sådan där pyttig gitarr men han var fast besluten om att en dag göra det. Men en så länge satt han bara där framför skärmen och beundrade kursledaren som tog det ena rena ackordet efter det andra på den där lilla tingesten som han varsamt höll i sin hand. "Riktiga män spelar ukulele", tänkte han.

Några månader senare...

Varsamt varsamt avlägsnade han omslagspappret kring den julklapp som han några dagar tidigare hade köpt till sig själv, och snart låg där i hans famn och det kändes som om den log emot honom, den klart röda ukulelen.

Tjugo minuter senare...

Tobias: "Vad i helvete! Det här bajsinstrumentet stämmer ju om sig så fort man lyfter blicken från det. Aldrig mer ska jag ens ta i det. Tacka vet jag min gamla hederliga gitarr!"

Som ni förstår blev jag aldrig särskilt bra på att spela ukulele. Så kan det gå om man alltid ska envisas med att köpa den billigaste varianten av allt man vill ha.

Den här lilla historien får mig osökt att tänka på Jacob Borshard, en amerikansk ung herre som trallar fram finstämda popmelodier endast akompanjerad av sin ukulele. Låter det töntigt? Det är det inte. Det är bra bra bra. Melodierna är geniala, texterna finurliga och hans röst härligt vemodig. Hans skivor finns att ladda ner gratis på www.creebobby.com. På hans myspace-sida finns dessutom en fantastisk cover på Brian Adams "Summer of 69". Den heter "The bat days summer" (Those were the bat days of our life). Är det inte charmigt så säg!!

Way out West (del 2)

Knarkfest!? Inte riktigt som Uppsala reggaefestival!

Lady Sovereign. Festivalens coolaste gjorde ett väldigt intensivt framträdande. Jag brukar inte vara så speciellt såld på hiphop men Lady Sovereign fick mig att svänga på höfterna och applådera vilt!

Maten var helt värdelös på området. Man kunde i stort sett bara välja på korv, falafel och hamburgare. Allt var svindyrt. En Falafel i ett litet pitabröd gick exempelvis på 55 kr. Skämmes ta mig fan!

New Young Pony Club var bättre än väntat. Jag hade hört någon låt med dem tidigare men hade absolut inte blivit imponerad. För mig har de känts som ett band som bara försöker vara hippa och coola och som egentligen skiter i musiken. Det visade sig dock att de var väldigt sympatiska och sångerskan var expert på att svänga på höfterna så att publiken svängde med. Låtarna funkade också riktigt bra. Framförallt är det syntslingorna som förhöjer, de gör det hela pampigt på något vis. Jag är inte sugen på att lyssna till NYPC här hemma i soffan men när man är på lite partyhumör så funkar musiken fint.

Osmidigaste! Vi var tidiga till Trädgårn i torsdag. När vi kom till entrén var det inte en kotte där. Bara två vakter i storleken XXXL. När vi nådde fram till vakterna insåg vi att det var en glipa mellan kravallstaketen på ca en halvmeter strax framför dem. Eftersom vi är fyra ganska praktiska personer tyckte vi att det vore klokt att gena vid detta ställe. På så vis skulle vi slippa att gå igenom hela kravallstaketslabyrinten och istället nå fram till vakterna direkt. Men när vi tog ett kliv mot den lilla gluggen pekade en av vakterna med hela handen mot ingången till labyrinten. ”DÄR BÖRJAR KÖN”, sa han med myndig stämma. ”Vilken kö?” undrade vi lite irriterat men eftersom vi ville in så fort som möjligt lommade vi ändå lydigt bort och började arbeta oss igenom den lilla labyrinten. Samtidigt svor vi på att hata alla makttrippade vakter i resten av våra förhoppningsvis ganska långa liv.

Peter, Bjorn and John. Ännu en ganska positiv överraskning. Jag som har sett P, B and J som ett one-hit-wonder-band blev mycket glad när de brände av en hel del fina låtar utöver ”Young Folks”. Framförallt hade de några lugnare låtar som pockade lite på mitt hjärtas uppmärksamhet. Så klart drog ändå Young folks de största applåderna. Annika Norlin kom in och gjorde Viktoria Bergsmans parti och hon gjorde det bra (fast Bergsmans sköna röst har hon ju förstås inte).

Q ?????

Regnigt var det minsann. Men ganska varmt också så man torkade snabbt. Lördagskvällen blev kall med tiden och många valde nog att gå till klubbspelningarna ganska tidigt. Det fick vi buttert inse då vi såg köerna till Pustervik och Henriksberg när vi dök upp vid 12-tiden. Vi fick gå till en Bishops arms istället.

Säkert! En fantastisk bra konsert. Annika Norlin borde alltid sjunga på svenska. Låtarna når fram på ett annat sätt en vad hennes Hello Saferide-låtar gör. Trist nog förklarade hon att detta mycket väl kunde vara hennes sista konsert som Säkert!. Trist trist trist!!!

Triumfkort. Som avslutning på Säkert!-konserten körde Annika en Hello saferide-låt (ni vet den där nyårslåten) på svenska. Det var fint!!

Uppkastning!! Jag och några kompisar skulle efter fredagens bravader på festivalområdet ta oss in mot stan. Vi beslutade oss för att ta spårvagnen. När vi såg vagnen närma sig insåg vi vad vi alla hade befarat: Vagnen var fullare än Pogues-Shane. Trötta i benen som vi var bestämde vi oss ändå för att på göteborgsvis KNÖ oss in. Men när dörrarna öppnades möttes vi av en hemsk syn. Där innanför stod det en kille och kaskadspydde nerför trappan. Just när han tömt sig trängde sig en likblek kvinna förbi honom. Hon hann inte mer än passera oss förrän även hon började vomera ymnigt. Strax därefter började vi vår promenad in mot stan.

Vill inte skriva något här

Woven hand: Bra men ganska läskig musik!

X ???

Yl. Mano Chao valde att låta som en varg ibland. Jag tror att det var hans sätt att visa att det svängde. Plötsligt ylades det hejvilt i publiken. Jag blev lite rädd. Vargtänder är vassa har jag hört.

ZZZZZ. Man blir med tiden ganska trött på Howlin Pelles tjat om The Hives och framförallt hans egen storhet. Jag vet att det är hans grej att vara kaxig, men nu när alla vet att han alltid håller på på detta vis känns det hela ganska löjligt och förutsägbart. Kom med något nytt, Pelle! Dra en fräckis!

År 2007 eller 2000. Man blev lite förvirrad när det stod klart att Teddybears Sthlm skulle ersätta Lily Allan. Men bandet gjorde succé. Plötsligt insåg folk hur jäkla många hits bandet egentligen har spelat in och började hoppa och skutta som vildingar . Jag tror nog inte att någon tyckte att konserten var direkt fantastisk men bandet har en förmåga att skapa röj. De är inga vidare bra musiker, de där grabbarna, däremot jävligt kompetenta lekfarbröder.

Älskling! Regina Spektor så klart. Solen gassade när hon klev in men snart kom regnet (de stora dropparna). Detta gjorde dock ingenting. Jag reflekterade nämligen inte över det förrän efter konserten. Regina fångade in mig i sitt nät med sitt lekfulla pianospel, sina fina låtar och sitt charmiga sätt. Bara Regina vågar bränna av en skruvad sång som Baby Jesus. Man får nästan uppfattningen av att hon leker fram sångerna allteftersom. Hon blandar vilt gammalt material med lite nyare och gör helt klart festivalens bästa konsert. FINT! FINT! FINT!
P.s. Bilden ovan har jag tagit. Fin va!! D.s.

Öl. Eftersom ölen var dyr och ganska vidrig på festivalområdet och eftersom det hela tiden var så mycket trevligt att lyssna på, så blev det inte så mycket öl drucket från min sida. Det var först när vi tog oss ut efter festivalen som det blev roligt att dricka igen. Överhuvudtaget en ganska nykter festival tror jag. Kan ju bero på att det inte fanns något tältområde.

Hmmm

Alldeles nyss sa hallåan på kanal 1 att tv-tittarna i Mölndal för tillfället inte kan se på någon av svt:s kanaler. Vem kan ha något som helst intresse av att ta del av denna information...förutom stackarna i Mölndal som sitter där framför sin kolsvarta TV och undrar varför i helvete de inte kan se 20:00-underhållningen på ettan.

Way out West (del 1)

Jag har bestämt mig för att försöka sammanfatta mina dagar på Way out west. Jag tänkte att några av er som inte var där kanske vill veta vad ni har missat...hmmm..eller så vill ni absolut inte veta. Det ska sägas att det är fullkomligt tillåtet att svära högt och gräma sig när man läser om allt kul som jag varit med om. Det är INTE okej att dra på munnen eller rent av smila brett när jag förklarar att festivalen var ganska blöt och att leran sabbade mina favoritdojjor.

Ok, då börjar jag väl då. Way out west från A till Ö (del 1)

Applåder. Aldrig har väl en publik uppmanats att applådera och klappa med så till den milda grad som under Mano Chaos konsert. Vid ett tillfälle slog det mig att mina händer förmodligen skulle vissna och ruttna bort när konserten väl var över. Men jag slutade ändå inte att applådera, det svängde ju grymt mycket om Mano Chao.

Boring. Från min plats i öltältet tedde sig Erykah Badus spelning extremt menlös. Men de som tittade och lyssnade med mer en ett halvt öga och öra sa att den var hur bra som helst. Vem ska man tro på??

CocoRosie. Mycket mer drag än på skiva. Mycket roligare. Någon lär ha sagt att CocoRosie inte är mer än lite pling här och lite brummande där. Live var det mycket mer en så. Medryckande och bra bra bra!

Deppigt! Att se vilket skick den gode Pogues-Shane var i. Ta valfri alkis som hängt på Backaplan de senaste tio åren, ge honom ordentligt med sprit och ställ honom på en scen. Förmodligen skulle han påminna väldigt mycket om Shane.

Enkelspårigt! Såg amerikanska Low på trädgårn i torsdags. De malde på med sin tråkrock med konstmusikinslag under omkring en timma. Några ljusglimtar fanns väl under de där 60 minuterna men mest var det bara lååååångsamt och lååååångtråkigt

Franke. Tusan också! Jag missade ju Franke. När valet stod mellan att se Franke och att lämna festivalområdet och dricka RIKTIG öl valde jag det sistnämnda. Jag förstår att ni är oförstående nu, men ni måste tänka er in i min situation. Under två hela festivaldagar hade jag fått nöja mig med det blaskiga avslagna ölet som de sålde på festivalområdet för det ringa priset av 50 kr glaset!!! Förstår ni mig bättre nu.

Go! Team, The. En av festivalens höjdpunkter. Låt The Go! Team uppträda för alla världens deprimerade och vi skulle kunna gräva ner alla lyckopiller och psykiatrer. Lyssna exempelvis på ”Huddle formation” eller ”Doin it right” utan att dra på smilbanden. Du fixar det aldrig!!

Hello Saferide var det första jag såg när jag kom till festivalen på fredagen. Ingen vidare spelning faktiskt. Varken bandet eller publiken hade kommit igång riktigt. Annika Norlin skulle komma att göra mycket bättre ifrån sig senare under festivalen. Mer om detta senare!

Iskalla dusch. 100 oturspoäng till killen som strax innan Laleh-konserten blev mer än genomblöt då några arrangörer skulle få bort vattnet från taket över mixerbordet. En varning hade nog varit på sin plats!

Jubel!! Blev det sannerligen då Regina Spektor hade kört sin dänga Fidelity. Hon fick vänta och vänta och buga sig och bocka sig och le generat flera gånger innan hon kunde fortsätta konserten. Mer om denna konsert längre fram i listan. Vi spar väl det bästa till sist!!

Fortsättning följer……………….

Way out west vs Tipi-festen

I veckan köpte jag så äntligen biljett till Way out west. Det ska bli grymt spännande att se huruvida arrangörerna lyckas få till det hela så här första gången. Sen blir det ju roligt att lyssna på fin musik också, men det är ju sekundärt (eller hur var det nu?). Huruvida Wow smäller Tipi-festen (en minifestival i Höganäs-trakten som jag besökte förra helgen) på fingarna vågar jag ännu inte spekulera i....men jag gör det ändå. Visst, till Wow kommer en del trevliga artister såsom Regina Spektor, Architecture in Helsinki, The Go! Team, Woven hand osv, men kan detta verkligen bräcka Tipis mysiga stämning och fantastiska kikärtsgrytor. Dessutom besöktes Tipi av Le Bombe, en mer en måttligt charmig scenpersonlighet som spelar..hmm...lätt skruvad electronica. Lyssna till exempel på "Vokalerna", en låt som tuggar sig in i din hjärna och stannar där...FÖR ALLTID!?

Jag tror att den lilla striden mellan Tipi och Way out west kan komma att avgöras på Frankes spelning. Första (och enda) gången jag såg Franke var på bananpiren för sisådär fyra år sedan. Sångar-Franken var vid detta tillfälle något frustrerad på ljudteknikerna. Ljudet skulle vara högre tyckte han, trots att 8 av 10 i publiken stod och höll för öronen när Franke fyrade av sina brötiga, men enligt min mening smått geniala stycken. För att sätta ner foten ordentligt valde sångar-Franken att helt sonika kasta sitt fulla ölglas rakt in i båset där ljudteknikerna satt. Sedan gick han av scenen. Efter detta har jag varit lite rädd för sångar-Franken. Jag har sett honom någon gång vid spårvagnshållplatsen. Han har alltid sett arg ut och jag har av ren självbevarelsedrift tagit några steg tillbaka, bort från honom. En dag kom han in på biblioteket i Biskopsgården när jag jobbade där. Behöver jag nämna att han såg ut att vara pissförbannad? Så fort han uppenbarade sig började jag svettas ymnigt, varningsklockor började ringa i huvudet på mig och den stora FLY!!!-skylten fanns plötsigt där framför mina ögon. Jag vet inte vad som hände sedan, plötsligt var sångar-Franken borta och där han just hade stått stod nu en kraftig man från låt oss säga Irak. Hade det hela bara varit en hemsk dagdröm, jag har svårt att tro det men man kan aldrig riktigt veta.

Om drygt en vecka hoppas jag bli kvitt mina demoner. Men det hänger på dig Sångar-Franken. Så om du mot all förmodan är en av de på sin höjd 15 personerna som kommer att läsa detta inlägg så ber jag dig, försök pressa fram ett leende där på scen, eller säg i alla fall "tack tack" under publikens applåder. Kanske kan du också vinka lite till mig. Jag är den där lite gänglige killen i grönt som står ganska långt bak och försöker digga med, men som mest ser stel ut. Om du följer de instruktioner som jag nu givit dig kanske jag kommer över min rädsla för dig. Jag hoppas verkligen att lördagen ska innebära lösningen på mina problem. Jag gillar ju verkligen musiken som du och ditt band spelar. Styv i korken som jag för tillfället är, så vågar jag redan nu säga att: Är jag lycklig och vid gott mod efter Franke-spelningen så har WOW besegrat Tipi-festen.
Hur ska det gå! Hur ska det gå!

3 i min Ipod

Wilco - Leave me (like you found me)
Jag är lite besviken på Wilcos nya album "Sky blue sky". Visst, här finns en hel del fina låtar men det hela känns lite för slätstruket och tråkigt. Jag saknar de oväntande detaljerna som man kunde hitta på det fantastiska albumet "Yankee hotel foxtrot" (Wilcos bästa enligt mig). Lite mer mod i produktionen hade inte skadat. Några av låtarna känns dock perfekta precis som de är, Leave me (like you found me) är en av dem.

Neil Young - On the way home
För någon månad sedan släpptes en konsertskiva med Neil Young...inspelad 1971! Fy tusan vad tråkigt säger du nu. Skivbolaget försöker ju bara få in lite extra stålar genom att ge ut gammal skåpmat. Må så vara, men den akustiska konserten som spelades in i Massey Hall i Toronto är grym. Du hittar inte ett dåligt spår på plattan men öppningsspåret On the way home är enligt min mening bäst. Kanske beror detta på att jag har hört de flesta av de andra låtarna så många gånger förrut. On the way home är en gammal Buffalo Springfield-låt. Har faktiskt inte lyssnat så mycket på dem trots att jag är helt såld på Neil Young. Måste allt ske snart!

Simon and Garfunkel - April come she will
Har du köpt en skiva för omslaget någon gång? Det har jag! I fredags hittade jag soundtracket till klassikern "Mandomsprovet" för en billig penning. Filmen är så bra och omslaget var så tjusigt (en osäker Dustin Hoffmann försöker se tuff ut då en viss Mrs Robinson visar upp sitt långa långa ben) att jag bara måste slå till. Jag har aldrig varit någon stor anhängare av Simon and Garfunkel som har knåpat ihop all musik till filmen. De har gjort fina låtar men man tröttnar om man hör fler än en låt i rad. På soundtracket finns dock den finaste låt som jag hört med dem, nämligen April come she will. Just denna låt kan spelas tio gånger i rad utan att man tröttnar. Tro mig, jag har provat!

3 i min ipod

Taken by trees - Lost and found
När Victoria Bergsman lämnade The Concretes blev jag besviken. The Concretes skulle aldrig bli sig likt utan Bergsmans röst, tänkte jag. Jag fick delvis rätt. Lisa Millberg som har tagit över vid mikrofonen, gör sitt yttersta för att låta exakt som Bergsman, men lyckas bara till hälften. Det hela låter lite tillgjort. The Concretes gör fortfarande fin pop men man sticker inte ut på samma vis utan Bergsman. Vad blev det då av Bergsman? Jo, hon började spela in låtar på egen hand under namnet "Taken by Trees". I juni kommer ett album och från detta är "Lost and found" hämtad. Denna lilla melodi låter onekligen väldigt mycket "The Concretes", vilket inte stör mig det minsta!

Nicolas Markelberge - So Young
Nicolas Makelberge är en svensk grupp, inte en tysk gubbe. De gör väldigt snygg syntmusik som det svänger om. Ibland tror man att det är 1985 när man lyssnar på dem. Detta år var jag endast 4 år gammal. Vid två tillfällen har jag kommit på mig själv med att suga på tummen då jag har haft NM i lurarna. Kanske har jag problem! NM:s skiva finns att köpa på www.ricorico.se för endast 100 riksdaler. Bra va!?


Virginia Astley - A summer long since passed
Den här låten ska jag spela under alla fina sommardagar som juni, juli och augusti förhoppningvis ämnar bjussa på. Nu har jag köpt Astleys skiva från 1983 för dyra pengar så nu får tusan sommaren komma och knacka på snart. Det slår mig att jag har blivit en sucker för instrumentalmusik under den senaste tiden. Är detta ett tecken på musikalisk mognad eller har jag plötsligt blivit för lat för att tolka poplyrik?

En man med en hel del talanger

Skådespelaren Jonas Karlsson (Offside, Storm, Miffo osv.) är en skådis som fixar att vara med i olika sammanhang. Han har gjort en hel del lättsamma komedier och actionfilmer, men är även en hyllad dramatenskådespelare. Hans mångsidighet sträcker sig även utanför hans yrke som skådespelare. Jag har läst att han siktar på att skriva och regissera någon pjäs inom kort och att han är en j***l på fotboll och får sina fötter och ben södersparkade i en korpliga någonstans i Stockholmstrakten. Han har således många strängar på sin lyra denne man. Och nu kan han även titulera sig författare. Han har givit ut novellsamlingen "Det andra målet" och jag har läst den.

Den första novellen i samlingen heter just "Det andra målet". I denna novell berättar en man för sina vänner att han har spelat en fotbollsmatch. Han har gjort ett mål men av någon outgrundlig anledning säger han att han har gjort två. När han ska beskriva sitt andra mål blir han nervös, han gillar inte att ljuga sina vänner rakt upp i ansiktet, men sedan tar han sig samman, broderar ut och beskriver målet som ett drömmål som Maradona bergis skulle bli avundsjuk på. När han känner att han ljugit lagom länge pustar han ut och ser sina vänners imponerade ansiktsuttryck. Han inser då något, nämligen att hur vackert hans andra mål än är i hans fantasi, så kan det aldrig jämföras med den känsla som han kände då han gjorde det där ganska taffliga första målet. Vad vill då Karlsson säga med detta? Jag tror att han vill förklara att verkligheten vanligtvis överträffar dikten. Dikten må vara mer fantastisk men verklighetens mångfacetterade känslor kan vara svåra att fånga i den.

Efter denna inledande novell följer 16 smått skruvade historier som de flesta på ett eller annat vis går in i varandra. Jag börjar genast att tänka på David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive" när jag läser. För efter några noveller är man helt snurrig och har ingen aning om vem som är vem eller vilken av karaktärerna som har gjort vad med vem etc. Man får tänka så det knakar men det hjälper inte, det går ändå inte att få ihop allt helt och hållet. Novellsamlingen är extremt underhållande och emellanåt skrattar man sig fördärvad åt de absurda situationerna som utspelar sig. Men boken ska inte bara ses som en stunds underhållning. Man får verkligen ha huvudet med sig då man läser. Karlsson lämnar luckor i berättelserna som man själv får försöka fylla i så gott man kan.

Den sista novellen heter "Det första målet" och här får man ett och annat svar på sina sisådär tiotusen frågor. Vad har hänt egentligen och vad var bara fantasi? Vem existerade på riktigt och vem fanns bara i någons huvud? Lite klokare blir man men det saknas ändå en hel massa pusselbitar. Bra så tycker jag! Något ska man väl ha att fundera över då man har slagit igen boken också!

För övrigt verkar Karlsson har bra musiksmak. I "Det andra målet" droppar han både Jonathan Richman och Essex Green. Skulle tusan inte förvåna mig om han kommer med ett bejublat debutalbum om något år eller så och därmed bevisar att han är en hejare på att göra musik också.

I Skuggan av ett brott

Jag har just läst "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen och är fortfarande lite skakis. Boken som kan beskrivas som en till hälften dokumentär, till hälften uppdiktad historia är nämligen väldigt gripande och omtumlande. Helena Henschens morfar var Arbetsgivarföreningens ordförande mellan 1907 och 1931 och inblandad i Ådalen-händelserna 1931. Ett år efter hans avgång som ordförande mördades han kallblodigt av sin son Fredrik von Sydow. Det är kring detta mord som Henschens historia kretsar. Hjalmar blir en biperson i historien, det är framförallt om Fredrik och hans flickvän och senare fru Sofie (hennes riktiga namn var Ingun) boken handlar. Henschen beskriver deras korta liv. Vi får inblick i hur deras barndom kan ha sett ut. Vi får vara med när de träffas och får följa dem i deras minst sagt stormiga fårhållande. Henschen lyckas skapa två trovärdiga psykologiska porträtt. Sofie beskrivs som en flicka med ett moderssvek i bagaget som aldrig kände sig behövd förrän hon mötte Fredrik. Fredrik i sin tur skildras som en begåvad ung man, men en man som hade stora problem med sig själv. En man som lätt föll för frestelser som sprit och droger och som aldrig fixade att bli en ansvarstagande vuxen. Dessa två personers kärlek till varandra möttes knappast av hejarop från deras familjer. Sofies far ansåg att Fredrik var en slarver och Fredriks far blev avogt inställd då Sofie blev med barn innan hon och Fredrik var gifta. Kanske ansåg han också att Fredrik gifte sig under sin sociala sfär då han och Sofie bytte ringar.

Mot slutet av boken beskrivs mordet i den von Sydowska våningen i Stockholm och hur Fredrik och Sofie flyr till Uppsala där Fredrik tar både sitt och Sofies liv då han inser att han inte kommer att klara sig undan polisen. Jag fängslades verkligen av Henschens historia och sträckläste i stort sett den andra hälften av boken. Framförallt grips jag av Sofies historia. Det är så oerhört tragiskt att hon inte lämnade Fredriks sida, ens då han mördat kallblodigt utan fortsatte att följa honom och därmed gick mot sin egen död. Mitt romantiska jag vill se detta som ett bevis på att kärleken står över allt. Mitt något mer realistiska jag ser att Sofie kanske gärna skulle ha flytt från Fredrik men inte hade modet eller kraften. Kanske var hon inte heller vid sina sinnens fulla bruk under och efter mordet på Hjalmar von Sydow.

Boken bör inte läsas som en sann berättelse. Henschen förklarar vid ett flertal tillfällen att det finns allt för få sparade dokument och vittnesmål för att kunna beskriva Fredriks och Sofies liv så som de verkligen tedde sig. Hon har endast tagit del av de fragment som finns och skapat en historia utifrån dessa.

Tobias franska veckor

Snart börjar de franska veckorna här i vårt hem. Jag inledde dem så smått genom att tycka att Frankrikes bidrag i Eurovision var bra (på riktigt!) men på lördag drar spektaklet igång på riktigt. Det har jag bestämt! Anledningen till att det ska hållas franska veckor är att vi ska ut och resa i början av juli, jag och min käresta.
Var ska ni åka? frågar ni.
Till Frankrike (Paris närmare bestämt) svarar jag högst oväntat.

Inför varje längre resa bör man förbereda sig noggrant, man bör framförallt undersöka vad landet i fråga har att erbjuda i musik- och litteraturväg och sedan lyssna och läsa omåttligt mycket tiden innan resan. För att få in den rätta känslan liksom. Således kommer franska storheter såsom Serge Gainsbourg, Francoise Hardy, France Gall, Brigitte Bardot och Edith Piaf tralla och lalla sig hesa inifrån min stereo under framförallt juni månad. Om någon av dem tröttnar kan det hända att Phoenix, Charlotte Gainsbourg eller någon annan uppkomling får en chans att visa vad de kan. Jag planerar även att långsamt avnjuta Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt"-svit. NÄÄ, FY SKÄMS! Nu ljuger jag! Madeleinekake-böckerna är säkert fin läsning på alla vis men de känns inte klockrena att plöja på en månad. Ge mig något år så kanske! Istället blir det nog Hemingways "En fest för livet" som jag kommer att läsa. Den är självbiografisk och handlar om den gode Ernests förehavanden i den franska huvudstaden på 20-talet. Låter fint det! Tar gärna emot tips på andra bra böcker som utspelar sig i Paris!

En annan rolig sak som man kan ägna sig åt inför en resa är att lära sig språket flytande. Detta kan dock av vissa anses som väl pretetiöst. Inför vår Paris-resa satsar jag stenhårt på att lära mig ordet "Pardon" perfekt. Om jag väljer att öppna min lilla svenska mun BARA då jag är i behov av att be någon om ursäkt kanske vissa fransmän tror, att jag är en infödd fransos och behandlar mig som en sådan. Jag vill att de aldrig någonsin ska få veta att jag endast är på besök. När jag återvänder hem kommer jag att berätta om detta mitt lilla spratt och alla kommer sedan att minnas mig som han-som-tutade-i-fransmännen-en-massa-dumheter. OH LA LA, vad härligt!!
Äsch, nu fabulerar jag igen! Jag bör nog lämna datorn innan det hela går helt över styr!

3 i min Ipod

Björns vänner - Ser jag ut att må bra
Den här covern på Smokey Robinsons "Tracks of my tears" har några år på nacken och jag tror inte ens att Björns vänner existerar längre. Hur som helst är den väldigt charmig! Första gången jag hörde originalet var då jag för första gången såg Oliver stones Plutonen. Jag var väl sisådär 15 år och totalt uppslukad av filmen. När de hårt pressade amerikanska soldaterna festade till det, tog sig en joint och skrålade med i "Tracks of my tears" ville jag också vara där. Jag ville också dra i mig tjock rök och bli vimsig i skallen. Drogromantik på högsta nivå! Kanske tur att det inte direkt kryllade av dealers på den lilla orten där jag växte upp.

Another sunny day - You should be mudered
Another sunny day alias Harvey Williams gjorde en hel drös med trallvänliga popsånger i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Den här låten låter extremt mycket The Smiths och spelas för att lyfta mig de morgnar då jag inte är riktigt i toppform. Det funkar nästan alltid! Ska sägas att det är musiken och inte texten som får igång mig. Texten är nämligen något läskig. Höll det månne på att slå över för käre herr Williams då han skrev den, mordisk som få är han i alla fall. Vill ni också mörda de människor som ni går och stör er lite så där till mans på? Kontakta mig i så fall, jag kan bli länken mellan er och en skicklig psykiater!

Fågelsång i Sverige - Ärtsångare etc.
För ungefär en månad sedan fyllde jag år. Av mina kära föräldrar fick jag då en skiva med fågelpip (fågelsång) på. Sedan dess spetsar jag öronen lite extra var gång som jag lämnar lägenheten. Var det där en koltrast? Och var det där verkligen en Bofink? Idag när jag och H var ute och gick en runda i skogen hörde jag bland annat en Ärtsångare och en Grönsångare. Nu kan jag känna igen ungefär tio fåglar på sången. Ynkligt för en 26-åring kan tyckas men alltid en början. Jag ber er dock hålla tyst om denna min lilla fågelfäbless till högstadieeleverna som jag arbetar med. De tror nämligen fortfarande att jag är en cool kille!

En leende Tobias rapporterar

Jag ville ha lite kul så här på lördagen, ville skratta lite. Vad skulle jag hitta på? Jag funderade och funderade. Skulle jag klä mig i lustiga kläder, skrida fram och tillbaka i lägenheten iförd någon gammal avlagd overall eller dyl. Nä, grannarna kunde få se mig och börja undra!
Skulle jag kanske fara in till centrum och titta på roliga grimaser. Gbg-varvet går ju av stapeln idag och utmattade människor kan se ganska lustiga ut ibland. De kanske kunde få mig att le. Nä, det kändes inte heller klockrent. Det var nämligen den lata Tobias som hade kommandot idag.
Så fick jag plötsligt syn på lösningen på mitt problem. Den stod här och glänste i bokhyllan "Brev till samhället av Erik Eriksson". En av de roligaste böcker jag någonsin har hållit i min hand.

Eriksson har skickat galna brev till olika myndigheter och företag. I boken publicerar han dessa brev samt myndigheternas/företagens svarsbrev. Eftersom personerna som svarar på breven inte kan vara säkra på att Eriksson skämtar svarar de alltid ytterst seriöst. Det hela är extremt kul!

Så här kan ett brev skrivit av Eriksson se ut:

"Jag heter Erik Eriksson och jag har många tama djur som gillar att vara på scen. Den 4 januari kommer jag till er teater för att uppträda med mina djur. Djuren och jag kommer att röra oss till musik på scen. Jag kommer även att läsa upp olika dikter som handlar om mina djur. Jag kommer att stanna 3-4 dagar. Jag och djuren kommer att ha med eget foder, men vi behöver utrymme att sova på." osv.

En recensent lär ha beskrivit boken som "Hassan i bokform". En ganska bra beskrivning. Jag anser dock att Erikssons brev är bra mycket roligare än de där radiobusringningarna

Nu har jag skrattat mig utmattad. Undrar just om jag har några "HI HI" eller "HO HO" kvar till kvällens Schlagers eller om jag bara kommer att bli deprimerad av att se den där tävlingen.

Om en insekt på bio

För några dagar sedan var jag och såg Spiderman III på bio. Jag brukar vara lite kritisk emot superhjältefilmer, de brukar kunna bli ganska tråkiga och smått fåniga tycker jag. De tidigare Spiderman-filmerna har dock bjudit på actionsekvenser av högsta klass samt varit alldeles lagom humoristiska. Därför hade jag ganska höga förväntningar då jag begav mig mot en av stadens biografer för att ta mig en titt på den tredje filmen om den rödblå hjälparen. Blev jag besviken?? Sannerligen inte!! Filmen var faktiskt bättre än de två föregående. Actionscenerna är fantastiska och vi bjuds på hela tre stycken skurkar. Bara en sån sak! Filmen kretsar mycket kring Peter Parkers (för den oinvigde bör jag kanske berätta att detta är Spiderman, fast utan dräkt då om ni förstår)problem med sig själv. Han drabbas av storhetsvansinne och hämndbegär. Från rymden kommer en dag något slags svart klegg och klistrar sig fast på hans dräkt. Detta klegg får symbolisera det mörka i hans inre. Han är plötsligt inte den snälle och charmigt töntige Peter Parker längre, utan blir egoistisk och känslokall. Detta skapar ju såklart många problem. Bland annat börjar förhållandet med hans älskade M.J att knaka betänkligt i fogarna. Filmen har allt som en actionfilm bör ha och skådespelarinsatserna är överlag bra. Tobey Maguire är klockren i huvudrollen. Det ska sägas att han spelar över emellanåt men det tycker jag hör till i en sådan här film.

Nu måste jag fortsätta att sy på min dräkt, jag har nämligen tänkt lite och tror att jag skulle fungera utmärkt som superhjälte. Liksom Peter Parker och Clark Kent är jag ju ganska töntig till vardags. Kanske skulle jag kunna blomma ut i en tajt sittande dräkt. Dräkten som jag skapar är gul med lite röda inslag. Ikväll ger jag mig ut och spanar för första gången. Kan hända provhoppar jag lite mellan tak och slår någon tjusig kullerbytta också för att skaffa mig ett rykte som stilfull superhjälte. Criminals! Beware! Ska sägas att jag än så länge har lyckats undvika allt vad rymdklegg heter, så frukta mig inte. Jag är god. Om ni ser mig, vinka gärna eller kom fram och hälsa. Jag svarar på tilltal! Kanske har jag någon fyndig one-liner på lager också!

3 i min Ipod

Loney, Dear - I am John

Det här måste vara den ultimata vårlåten. Den börjar lite trevande men ökar i intensitet och slutar i ett sprudlande inferno av glad och svängig pop. Såg Loney, Dear som förband till Malcolm Middleton på Pustervik förra helgen. Hade inga direkta förväntningar. Visste att bandet kom från min födelseort (läs: Jönköping) och egentligen ingenting mer. Blev extremt positivt överraskad. Deras spelning var strålande och överträffade huvudnumret för kvällen med hästlängder.


Bob Marley - Kaya

Jag har aldrig riktigt förstått storheten med Bob Marley. I mångt och mycket beror såklart detta på att jag inte är någon större anhängare av reggae överhuvudtaget. Men jag upplever att det finns många artister inom genren som har så mycket mer att bjuda på en den store ikonen Bob. Men....så fick jag låna några skivor av en reggae-älskande kompis med en tidiga Bob Marley-låtar. Genast blev jag såld. Vilken känsla det fanns i dessa låtar. Ljudet var helt värdelöst men det gjorde absolut ingenting. Jag fastnade framför allt för Kaya från Marleys debutalbum som kom 1969. Passa er dock för den nyversion som Marley spelade in när han hade vuxit sig stor kommersiellt och hade större studioresurser. Denna version är nämligen extremt tråkig och saknar helt originalets känsla.


Frida Hyvönen - New Messiah

Jag har varit sen med att undersöka Frida Hyvönens musik på djupet, alltför sen. Jag har hört hennes låtar på radio och gillat dem stark men det har liksom aldrig blivit av att jag har köpt skivorna. För några veckor sedan gjorde jag dock slag i saken och inhandlade dem. Till min stora glädje var skivorna ännu bättre än vad jag hade föreställt mig och hoppats på. Kan rekommendera i stort sett alla låtar på Hyvönens två album men New Messiah spisas allra mest hemma hos mig just nu. AMEN

Så var man igång igen

Huga! Nu var det längesedan jag skrev något på denna blogg. Illa, illa. Har inget att skylla på heller mer än att det blir smått ångestladdat att tänka på bloggande när man vet med sig att man inte har skrivit på ett tag. Man vet att man borde och då tar det liksom emot.

Sedan sist har jag hunnit med en hel del. Jag har varit på några konserter, bland annat sett Dylan, Loney, Dear, Malcolm Middleton och Of Montreal. Mina öron har snappat upp en och annan fin melodi och mina ögon har ögnat igenom en hel del böcker. Film har jag ju också sett en del. Nu ska jag försöka vara bättre på att uppdatera bloggen framöver. Vi får väl se hur det går!

Yodeli!!

Vissa människor har en fantastisk övertalningsförmåga. Därför sitter jag just nu här med den smått sensationellt märkliga skivan "The rough Guide to Yodel" i min hand, och ja, den spisas också just nu i min lilla lägenhet. Tyrolerhattarna far i luften här inne och ta mig tusan om jag inte just fann ett exemplar av den lilla alpblomman Edelweiss bakom gardinen.

Det var i onsdags som jag besökte min kollega på ett bibliyodeliotek i närheten av det som jag jobbar på. Han hade just köpt en fantastisk skiva till biblioteket sa han. Yodeli! Joddling är det nya heta sa han....inte. Däremot sa han att "The rough guide..." var en annorlunda och ganska spännande skiva (yodeli) som han absolut tyckte att jag skulle låna. Yodeli! Jag klämde fram ett tveksamt "ok då" eftersom jag inte ville vara oartig. Dessutom dömer jag (yodeli) aldrig någon musik på förhand, jag försöker vara öppen för det mesta liksom. Yodeli!

Nu har jag lyssnat på drygt 10 spår och jag får lov att säga att skivan har sina stunder. Yodeli! Den gemensamma nämnaren för skivans spår är ju såklart att joddling förekommer på dem alla. Men genremässigt behöver de inte höra ihop. På skivan hittar man allt från klassisk alptoppsjoddling (yodeli) till countryjoddling via afrikansk joddling. Det är sällan bra (bara Gillian Welchs fina "My morphine"), men ganska kul och intressant ändå. Yodeli!

Vi har en jäkligt störig granne med usel musiksmak. Han spelar ruskigt dålig musik när jag vill sova. Yodeli! Kanske kunde man kontra med lite joddling nästa gång han drar igång. Skivan ska ju snart lämnas tillbaka men jag får väl lära mig att joddla själv helt enkelt. Yodeli! Ska kolla om utbildningsradion eller eventuellt ABF har någon trevlig kurs. Yodeli!!

Låt oss börja med lite indiskt

"Låt oss börja med lite indiskt" är en associationslek som jag emellan åt ägnar mig åt eftersom jag har så förbannat lite att ta mig för på min fritid. Prova gärna själva om ni också har vissa fritidsproblem. Är ni för dagen lite extra styva i korken kan ni kanske till och med våga er på att hitta på en egen lek , med samma grundstruktur som "Låt oss börja med lite indiskt". Förslagsvis kan den nya leken heta "Låt oss börja med lite Kina". Så sätt igång, låt kreativiteten få spira.

Nu börjar jag leka:

Låt oss börja med lite indiskt. Vi ska nämligen gå på indisk restaurang ikväll, några stycken och så jag. Det blir säkert mycket gott och trevligt. Kanske framför allt trevligt.

När jag tänker på Indien börjar jag alltid att nynna på Mohammed Rafis överväldigande sång "Jaan Pehechaan Ho" (reserverar mig för eventuella stavfel). Denna låt gick för några år sedan alltid het på fester där jag hade något som helst inflytande över musiken. Har ni inte druckit Cobra eller något annat indiskt öl till denna låt så råder jag er verkligen att prova detta. Med denna låt i öronen blir det en väldig schvung i partygenerna.

Jaan Pehechaan Ho är med på soundtracket till filmen "Ghostworld" från 2001. Ett väldigt roligt ögonblick i denna film är det då man får se en liten liten flicka rida på en mekanisk häst (ni vet en sådan där häst som vickar fram och tillbaka i någon minut om man stoppar en femma i den) utanför en livsmedelsbutik. Hela staden ligger öde, allt verkar trist, men flickan är ändå överlycklig på sin häst. En klockren bild av hur det kan vara i en småstad. Ganska dött men roligt om man lär sig att uppskatta guldkornen liksom.

I den lilla orten där jag växte upp hade vi inte ens en mekanisk häst. Däremot fanns/finns där en minigolfbana och en liten badsjö. Och varje år ordnades en fest till ortens ära. Då kunde man vara med och tävla i drickabacksstapling. Jag vågade aldrig ställa upp. Ibland kan jag sakna närheten man hade till vännerna där i den lilla orten.

En av mina barndomskamrater heter Daniel och är en duktig ishockeyspelare. han är en av de bästa vännerna som jag har haft. När vi ses nu talar vi mycket gamla minnen, vi undviker att tala om musik. Daniel delar nämligen inte min musiksmak, och jag delar inte hans. Han lyssnar mest på "U2". Varför gör alla hockeyspelare det? Tacklar man hårdare om man har en storslagen refräng signerad Bono på skallen? Åker man fortare?

Jag kan varken åka skridskor eller tacklas men skulle jag någon gång försöka skulle det nog vara till "Of Montreals" fina dänga "Heimdalsgate Like A Promethean Curse". Så känns det nu i alla fall. Jag får en viss energi av den låten nämligen.

"Of Montreal" kommer hit till Göteborg i maj. Då måste jag gå och se dem. Kanske blir det tillsammans med samma personer som jag i afton ska äta en bit mat med. Nämnde jag att vi ska äta indiskt? Indisk mat på en indisk restaurang. Cirkeln är sluten. Jag tror jag slutar här.

Konsert eller Afterski?..det är frågan

Man vill inte vara den grinige, den som skapar dålig stämning och får folk att längta efter ensamhet. Nej nej, den grinige vill man inte vara, man vill vara den glade eller kanske den väne. Men jag ska erkänna något, i fredags kväll, sisådär mellan 21.30 och midnatt var jag varken den glade eller den väne. Inte heller den snälle var jag. Mellan klockan 21.30 och midnatt den 23 februari 2007 var jag.....den grinige. "Ajajaj!" tänker ni nu. Men döm mig inte ännu för jag hade fog att vara den grinige i går. Jag var nämligen på en emellanåt riktigt usel konsert. Jag såg bandet Nouvelle Vague, något jag aldrig vill göra igen.

Jag brukar vara ytterst nöjd när jag lämnar en spelning. Vet inte vad detta beror på. Kanske är jag ganska kräsen då jag väljer vilka konserter jag ska besöka. Denna gång lämnade jag hur som helst inte lokalen leende, mina mungipor hängde som gammal blöt tvätt ner mot hakan.

Jag har i min ägo den första av Nouvelle Vagues tre skivor. Den är väldigt bra! NV gör på denna skiva fina bossa-versioner av exempelvis "The Guns of Brixton" och "A Forest". Charmigt, är väl ordet som först ploppar ner på tungspetsen då man talar om musiken på denna skiva…och originellt. Jag tvivlar starkt på att jag skulle använda dessa adjektiv om de två efterföljande skivorna. Utgår jag från hur låtar från dessa skivor presenteras på konserten så skulle jag hellre använda ord som ”ojämnt”, ”stundtals genomruttet” och ”töntigt”. Några nyare låtar som NV spelade i går håller helt klart. Den gamla Smiths-bagatellen ”Sweet and tender huligan” växer till och med i NV:s återhållsamma version, och”Killing moon” funkar också bra. Echo & the Bunnymens dänga får en ny prägel i NV:s mer softa version.

Problemen uppstår när NV försöker vara rockers. I bandet finns det en kvinna som påminner ganska mycket om Anne-lie Rydé. Man skulle kunna säga att hon vill vara lite "raffig". Och vill man vara raffig, då vill man inte sjunga till "mjäkiga" bossanova-låtar, då vill man sjunga till tuff tuff rockmusik. Och de övriga i bandet hänger på, de vill också spela rock liksom. Därför bränner de exempelvis av en väldigt medioker version av "Heart of glass" som ett medelmåttigt coverband från Alingsås skulle göra bättre. Originaliteten är som bortblåst! Jag blir nedstämd! Men det ska bli värre. Eländet når nämligen sin kulmen med att bandet kör en fånig version av "Too drunk to fuck". Av någon anledning vet de inte om att det slutade vara upprörande att skrika ”KNULLA” och ”FUCK” från scenen för sisådär 30 år sedan. De skriker "FUCK FUCK FUCK" omkring två miljoner gånger. Sedan riktar de mikrofonerna mot publiken. Vi ska skrika "FUCK". Tjoho! Festligt värre! En del av publiken verkar tyvärr tycka det. De skriker "FUCK" tre miljoner gånger. Jag kniper ihop mina läppar så att jag får en mörklila ton i fejset. Sedan blir det lite mer Afterski-festligheter med NV och sedan är det dags att gå hem. Jag är den grinige hela vägen hem och mina vänner pustar ut när vi äntligen skiljs åt. ”Fy fan vad grinig han var ikväll tänker de!”
Ja, vill jag svara dem, jag var den grinige ikväll, men anser ni inte att jag hade skäl till detta så är det nog dags för er att undersöka både er syn och er hörsel.

...och så var det vinter igen

Tusan också! Det kan vara ödesdigert att hälsa våren välkommen i februari. Nu toksnöar det ute. Dessutom är det iskallt, vilket har fört med sig att jag har blivit galet förkyld och sitter här och snörvlar. Men jag ska inte klaga, denna vecka har eleverna lov så jag kan ta det väldans lugnt. Känns fint! Sitter nu framför datorn i hopp om att hitta lite ny (för mina öron) spännande musik. I soffan ligger Hannah och nynnar med i sångerna som spisas. Spelar jag för många stillsamma låtar i rad slumrar hon till. Då slutar hon att nynna och börjar svamla obegripligheter i sömnen i stället. Katten sitter i fönstret, tittar på snöflingorna i gatlyktans sken och väntar på att jag ska spela hans favoritmelodi "The little cat and the dirty dog" med Ubangi. Men det är inte läge för den sången nu. Jag säger bestämt Nej till kattens önskemål trots att jag vet att jag förmodligen riskerar en kloförsedd tass i fejset snart.

Dessa låtar är det dock läge för:

Gui Boratto - Beautiful life
Kille från Brasilien som gör finfin musik. Lyssnade på P3 idag när jag gick och petade bland böckerna på skolbibblan, där beskrev de Borattos musik som fluffig techno. Klockren beskrivning!

Sigur Rós - Spår 4 på ()-albumet
Stämningsfullt värre!! Hannah gillar det här. Hon vaknade till någonstans i mitten av låten och klämde till med ett "Yeah"!

Charlotte Gainsbourg - Operation
Ännu en Gainsbourg att dyrka. Jag är ju väldigt förtjust i farsgubben även om han blev väldigt tragisk på 80-talet. Köpte Charlotte Gainsbourgs album förra veckan och det det var verkligen värt pengarna. Charlotte sjunger så där lite viskande och förföriskt som man väl typ måste göra om man är kvinnlig artist i Frankrike. Eller har jag fel!? Hur som helst så passar denna hennes något spröda sångstil bra till de låtar hon framför. Bäst på albumet är ovan nämnda låt och titelspåret 5.55. Så var det sagt också!

Musik att möta våren med

Jo, jag är alltid optimist oc brukar möta våren så här i slutet av februari. I förrgår mötte jag henne på stationen i Trollhättan, då jag insåg att att det minsann numera är ljust när jag far hemåt efter jobbet. Det var fint att inse detta. Jag blev glad och det började spritta lite i benen på mig. Jag tog några försiktiga danssteg där på perrongen. Vintern återvände dock när en man med hängande kinder påpekade att jag under mina små skutt där på perrongen hade hamnat innanför gulmarkerat område. Jag föste försiktigt ner honom på spårområdet sekunderna innan tåget anlände och trevade desperat efter våren i min jacka i stället. Och där låg den, min musikmaskin.
Musiken nedan fick mig att höra fågelkvitter och se gröna små löv i ögonvrån igen.

Björn Olsson - Göteborg
Ett måste varje vår! Annan låt med Olsson går också bra. Min vän Anders sa något märkligt till mig för ett tag sedan. Han förklarade att han har en teori om att om man borrar ett hål i min skalle så kommer det att stömma ut melodier av Björn Olsson ur detta hål. Det låter kanske makabert men jag tar dessa ord som en väldigt fin komplimang. Jag kommer dock att vara på min vakt om Anders närmar sig med en borr.

The Krooks - She moves in her own way
Låten kanske börjar bli lite uttjatad nu men jag gillar den fortfarande.

[Ingenting] - Suzanne (vi kan aldrig gå hand i hand)
Denna låt har en väldigt fånig text som jag absolut tar avstånd ifrån. Kom inte och påstå att jag har sagt att den är bra, men melodin däremot, den är fin som tusan den. Glad, trallvänlig och utan krusiduller!

Vad som helst med Nouvelle Vague
Att göra bossanova-versioner av gamla New wave-låter är ju helt genialiskt. På fredag befinner vi oss på Sticky Fingers och trallar med i NV-låtarna som alla formligen dryper av vår. Det gjorde kanske inte alla originalversionerna...eller!? Hi hi

Fyra nyanser av Luuk (del 2)

Vad har jag givit mig in på. Att recensera Martin Luuks fyra små texter är minst sagt knepigt. Men jag ska väl ändå försöka. Inte ge upp nu Tobias, inte ge upp!! Nej, nej, Tobias ger sällan upp!! Den andra texten som Luuk skrivit heter "Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)". I denna lilla text finns det ett återkommande stycke som jag ser som textens centrum, nämligen:

"När jag dog fick jag två frågor ställda till mig. Den första var om jag ångrade något i mitt liv, den andra om jag ville leva mitt liv om igen. Jag svarade att jag ångrar allt, men jag vill inte leva mitt liv igen."

I texten skriver Luuk att han och en viss Jimmy under tonårstiden var trotsiga värre. De ville sabotera så mycket som möjligt så att jorden inte utvecklas på ett positivt sätt. De tyckte nämligen att det kändes lite märkligt, att människor utan att överhuvudtaget fundera över varför, ska kämpa för att kommande generationer ska få det bättre. De gör jävelskap såsom att förgifta vattendrag, retuschera folks fotografier, och ta sig in till folk om natten och med hjälp av fön forma deras kalufser till bollar.

Det är kanske synd att avslöja allt för mycket men jag kan väl säga så mycket som att man mot slutet starkt börjar fundera på om berättarjaget ändå inte är full av smörja när han pratar om sina äventyr med Jimmy. Kanske var det galna Jimmy-livet ett liv som berättarjaget ångrar att han inte levde.

Texten är klockren och väcker en hel del tankar. Det krävs dock att man läser den ett antal gånger för att man ska greppa den. Om man är på jakt efter sköna one-liners är Luuk mannen man ska vända sig till. Jag tycker ta mig tusan att han slår Woody Allen på fingrarna emellanåt. Ta bara den här t ex:

"Jag gillar inte folk. Eller... jag älskar idén med folk, sen blir det alltid fel i slutändan."

Jag avslutar recension med att fnissa lite åt denna geniala och grymt roliga rad.

Hi hi hi hi hi hi hi hihi hihi hi

Resan som började med ett slut

Ibland stöter man på ungdomsböcker som likaväl kan klassas som vuxenböcker. Jag vet egentligen inte varför vissa böcker får en ungdomsstämpel medan annan liknande litteratur anses lämpa sig bäst för vuxna. Språk och innehåll behöver inte skilja sig mellan vuxen- och ungdomsböcker så jag antar att det helt enkelt är godtyckligt emellanåt vilket signum en bok får på ryggen. Ungdomsboken "Resan som började med ett slut" av Zulmir Becevic kan (och bör) läsas av både ungdomar och vuxna. Räds inte ni där ute som känner er vuxna och inte vill komma i beröring med "sådan där pubertal ungdomslitt." Ni kan visa er ute med Becevics bok i nypan utan att skämmas, jag lovar.

"Resan som började med ett slut" handlar om Nino och hans familj som tvingas fly från Bosnien och kriget på Balkan och som hamnar i Sverige. Själva flykten beskrivs endast flyktigt (Göteborgsk lustighet), det är kring det nya livet i det nya landet som bokens handling kretsar.

Att vänja sig vid ett helt nytt land och sin nya tillvaro där kan inte vara lätt. Särskilt inte då man som invandrare ofta ser sig själv och betraktas av folk i omgivningen som en andra klassens medborgare. Nino hittar dock ganska snabbt någon form av trygghet i Sverige. Han får nära kompisar på flyktingförläggningen och börjar i skolan för att lära sig svenska. Men att se Sverige som sitt nya hemland har han svårt att göra. Han umgås ju till en början enbart med invandrare. De infödda svenskarna och deras liv är på lika långt avstånd från honom nu som de var då han bodde i Bosnien. Ninos föräldrar har också svårt för att känna sig hemma i det nya landet. De tappar bort sig själv alldeles och vet inte vilka de ska vara i sina nya liv. Värst är det för Ninos pappa. Den trygga familjefadern som han var i Bosnien kan han ju knappast fortsätta att vara i ett land, där han inte vet hur någonting fungerar. Han får allt sämre självförtroende och börjar dricka mer och mer.

Oj, det låter visst som Becevic är en riktig dysterkvist nu va!? Det tror jag inte att han är! Hans bok är faktiskt väldigt hoppfull, och innehåller mycket humor. Nino och hans familj mår miserabelt emellanåt men det känns aldrig helt hopplöst för dem. Sedan innehåller ju boken en liten kärlekshistoria också och det livar ju alltid upp. Det här är en bok som ni alla ska läsa! Jag ska dra mitt strå till stacken för att öka läsandet av denna bok på tre sätt.

1. Genom att blogga om den och ge den idel ros och inget ris (CHECK)
   
2. Genom att försöka få Becevic att komma och prata lite på högstadieskolan där jag jobbar.
   
3. Genom att vrida om näsan på var och en av mina vänner som inte följer mitt råd och läser detta guldkorn.
   

Tonight is the night of the vampire osv.

Jag har just läst "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist.
Boken är ovanlig på flera sätt:

1. "Låt den rätte komma in" kan beskrivas som en svensk vampyrroman, och hur många sådana har blivit utgivna genom åren!?
2. "Låt den rätte komma in" är något så ovanligt som en vampyrroman som har sålt galet bra.
   
3. "Låt den rätte komma in" är en av de få vampyrromanerna som jag, Tobias, tycker är bra.
   
4. "Låt den rätte komma in" är en av de få vampyrromanerna som jag, Tobias har läst. Med detta sagt blev väl punkt 3 ganska meningslös och ointressant. Men strunt i det.

Boken handlar om Oskar, en tolvårig pojke som bor i Blackeberg och som har det jobbigt i skolan. Mobbning är ett för svagt uttryck för att beskriva det som han utsätts för. Tortyr är mer passande. Han har tre plågoandar som gör livet till ett helvete för honom, och i och med att han fått "hackkyckling" stämplat i pannan är det ingen annan som vill/vågar umgås med honom heller. Oskar är således ganska ensam. Ensam och arg! Men så en kväll vänder det, Oskar träffar en flicka på gården utanför höghuset där han bor. Flickan heter Eli och verkar lite konstig, men hon känns ändå som en potentiell kompis tycker Oskar. Samtidigt sker ett bestialiskt mord på en pojke i en skog inte långt ifrån Balckeberg. Pojken har blivit uppskuren och tappad på blod. Polisen tror att det är en galen ritualmördare som har varit i farten, men vi som har snappat upp ett och annat om Ajvide Lindqvists bok redan innan vi började läsa den vet ju att så inte är fallet. Vi misstänker istället en hungrig vampyr. Men vem är denna vampyr och hur mycket blod kommer att drickas innan historien når sitt slut. Det får man veta om man läser denna kusliga bok.

Som jag redan har avslöjat gillar jag boken. Framför allt för den känlsa som den väcker. En dyster, kuslig och mörk känsla som gör att den är perfekt att avnjuta uppkurad i soffan. Det slår mig att höstlig förort är en ytterst passande miljö för en vampyrroman att utspela sig i. Ajvide Lindqvist har lyckats skapa en roman om vampyrer som inte bara är intressant för dem som gillar att läsa om vampyrer. Skildringen av Oskars situation som mobbad är gripande och de andra levnadsödena som dyker upp i romanen är också fängslande.

Ska sägas att boken då och då är riktigt äcklig. Blodet sprutar (ej så förvånande kanske), folk kräks på löpande band och kissar och bajsar på sig av skräck. Det kan bli lite väl osmakligt ibland och vid något tillfälle blir det faktiskt för mycket för min del. Men det är ett litet minus till en bok som annars har många plus.

Såg för övrigt en intervju på TV med författaren. Han betedde sig märkligt, var spattig liksom, är han månne en............
Pass er alla ni som besöker bokmässor och liknande där denna man kan tänkas dyka upp. Tätstickad, svårgenomtränglig polotröja är att rekomendera om ni promt måste möta honom.

Den lilla gubben i mig

Jag har en liten gubbe inuti mig. Han har funnits där så länge jag kan minnas och gjort sig påmind genom små knackningar på min hjärna. Han har viskat till mig om hur fantastiskt det är med typiskt gubbiga saker. Jag har nickat på hans kommando och sagt: "Javisst, javisst, gubbigt är fint!"

Vi tar det från början. Redan när jag var ett litet glin uppskattade jag gubbiga grejer. När jag som tioåring skulle köpa kulglass med mina vänner valde jag oftast smakerna romrussin och pecannöt (minst sagt mogna smaker) medan mina vänner valde, för vår ringa ålder, mer normala smaker såsom tutti-frutti och lakrits. Som kronan på verket var min favoritchocklad vid denna period "Skotte" (mörk chocklad med russin) vars fan-skara balnd folk under 40 är minst sagt liten. Nä, jag blev inte mobbad för min märkliga smak vad gäller snask, men jag har en känsla av att gloporden hängde i luften vid ett flertal kioskbesök.

När jag sedan blev äldre och började gå på lokal (gubbigt uttryck) om lördagarna ville jag helst slippa de där heta dansställena där man gärna skulle svänga sin rumpa ståendes på bord eller dylikt. Jag tyckte ljudet var för högt där, musiken för skränig (gick jag så långt att jag kallade den dunkadunka-musik?) och folket för buffligt. De mest lyckade kvällarna var de då jag lyckades övertala någon kamrat att gå till någon pub istället, och sedan satt där och trivdes, smuttades på en öl resten av kvällen. "Här kan man ju i alla fall prata med varandra!" , sa jag ofta och fick inte sällan ett skeptiskt "Hmmm!" till svar.

Någon gång i gymnasieåldern började jag på allvar bli intresserad av böcker. Plötsligt stod jag där och blottade min lilla gubbe igen. Jag läste ju för fan böcker av gubbar som Klas Östergren, Ulf Lundell och inte minst Stig Claesson. Den sistnämnda skriver som ni kanske vet gärna finstämda och lågmälda betraktelser kring ämnen såsom avfolkad/utdöende landsbygd och kärlek på ålderns höst. Bara en sån sak!

Om vi sedan ska börja rabbla upp namn på artister som jag gillat under åren så kommer vi ganska snart till Neil Young, van Morrison, Bob Dylan, Ulf Lundell ( det var ett tag sen), Bruce Springsteen, Tom Waits, Conelis Vreeswijk......jag tror jag stoppar där. Misstänker att ni ser poängen.

Det sägs ju att kvinnor dras till män som påminner om deras fäder. Kanske är mitt gubbiga sätt endast ett sätt att få tjejer på. Någon slags undermedveten raggningsstrategi Vad vet jag! Någon logisk förklaring måste man ju ändå försöka vaska fram till varför jag beter mig som jag gör.

Här ovan har jag tagit ett foto på min lilla gubbe. Han hälsar till er alla genom att säga Halloj!, Hejsan svejsan!, Tjenamors! eller något annat gubbigt och ohippt. Jag försöker inte tysta honom, inte ens dämpa honom en smula. Jag är ta mig tusan stolt över honom!

Yippie!!

Igår blev Hannah klar med sin magisteruppsats och därmed också med sin utbildning. Dessutom fick hon veta att hon får jobba i bokhandel i väntan på biblioteksjobbet med stort B. Vilken dag va!!?
När hon var som gladast stuffade hon till "The worse" med "Steso songs". Jag stuffade med för jag var också glad och tyckte dessutom att det svängde rejält! Prova själva! Visst är väl den lilla melodin stuffvänlig!?
Obs!! Bilden här bredvid föreställer inte mig och Hannah men den är käck ändå!!

Fyra nyanser av Luuk (del 1)

Jag ska göra ett försök att under den närmsta tiden recensera Martin Luuks 4 små texter som han nyligen fått utgivna på förlaget Loyal Press. Det är inte det lättaste kan jag säga, för Luuk är ganska knepig i sitt sätt att skriva och svår att beskriva. Jag får anse mig ha lyckats med recensionerna om jag fixar att hålla dem kortare än texterna som recenseras i dem (dvs under tio sidor/rec.).

Det känns självklart att börja med att recensera "Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via komminukéer". I denna text förklarar Luuk nämligen vid ett flertal tillfällen hur han vill skriva och vad han anser är bra litteratur. Han vill göra litteratur som är "[f]yra, fem sidor, fragmentarisk, fast ändå med en viss kurs, ledande till någon slags helhet."

Nu är förstås den stora frågan: Lyckas Luuk med detta?
Svaret är JA, jag tycker faktiskt det. "Jag ska sluta träffa..." består av många delar som tillsammans bildar en känsla. Som läsare vill man ju gärna pussla ihop dessa bitar på ett tjusigt sätt, och det är ett knepande och knåpande kan jag säga. Jag fick släpa fram bandsågen vid några tillfällen för att få pusslet klart.

Texten börjar väldigt roligt med att Luuk helt sonika förklarar att han inte ska träffa sina vänner något mer utan endast umgås med dem via kommunikéer. Varje kommuniké ska följas av ett cocktailparty och under detta storslagna party ska den käre Martin fara förbi i en handdriven ballong. Den här delen av texten faller mig precis på läppen. Vansinnigt roligt helt enkelt! När Luuk sedan talar om sin högst personliga humor som ingen annan förstår (förutom en snubbe som heter Leffe som blivit invigd), har man svårt att sluta skratta. (Innebär detta mitt fniss att jag liksom Leffe greppar Luuks humor? META META!!)

Nu kan man lätt få för sig att Luuks text enbart är rolig. Det är den inte! Jag får en liten klump i magen ( och samtidigt en Aha-upplevelse) när jag läser den, för den beskriver ruskigt bra hur svårt det kan vara med mänskliga relationer ibland. Den där strävan efter bekräftelse som man ofta söker tas upp. Likaså smärtan i hjärtat som man kan känna när man anser att man inte räcker till. Då man får för sig att man är en nolla i andras ögon.

Avslutningsvis vill jag bespara några av er mödan att plöja Luuks text. Jag lovar nämligen att det finns några därute som inte alls kommer att förstå sig på den, och kanske rentav utvecklar hatkänslor inför den. Lova mig att läsa raderna nedan så hamnar nog "Jag ska sluta träffa..." framför de rätta ögonparen. Så här ligger det nämligen till:

Alla ni som liksom jag känner er associala ibland och vill slippa se människor då och då kan läsa "Jag ska sluta träffa..." och kanske känna igen er.

Alla ni som liksom jag vet med er att ni då och då gör små fadäser i sociala sammanhang och har viss ångest över detta kan läsa " Jag ska sluta träffa..."och känna igen er.

Alltså: "Alla ni som ibland kan känna att det vore jäkligt skönt att sluta träffa folk och börja umgås via komminukéer istället kan läsa texten och känna igen.

Även ni som har en uns av humor i kroppen kan läsa texten, inte för att känna igen er utan för att få skratta lite och på så vis leva längre. Humorlösa och rakt igenom sociala varelser göre sig icke besvär!

Världens bästa låt bara till dig

Nä, det var väl att ta i. Jag ville bara vara lite fyndig och använda en textrad ur låten jag ska tala om som rubrik. Jag förstår att många av er fnissar blygt nu och tänker att "Gud så fiffig den gossen är, nu vill jag bara tänka på hans fiffighet de närmsta timmarna och inte alls läsa något blogginlägg om någon banal poplåt." Ni som har dessa tankar får dispens att lämna datorn nu och sätta er mer bekvämt tillrätta så att ni på bästa tänkbara vis kan fundera över mitt snille.

För er andra ska jag nu berätta om en liten melodi som just nu spelas om och om igen i min lilla lägenheten. Katten har börjat jama klagande nu, men jag kan inte sluta lyssna, mitt pekfinger trycker maniskt på repeat-knappen gång på gång på gång på gång på..........................................

Kom till sak!
Ok då!

Låten heter "Åh Karolin" och spelar gör "The Honeydrips" (alias Mikael Carlsson) här från den fina staden Göteborg. Jag vet inte jättemycket om Mikael och jag tror inte att jag tänker prata så mycket om honom nu, vill bara säga att han är en finfin musiker som jag säkert får anledning att återkomma till här på bloggen.

Just nu vill jag hellre prata om hans låt "Åh Karolin", en väldigt stillsam och mysig liten visa. Om "Åh Karolin" hade varit en liten gubbe hade han haft en randig tröja samt en basker på sig. Under armen hade han haft en baguette. Han hade vandrat Paris gator upp och ner någon gång på 60-talet och kastat slängkyssar åt alla vackra fransyskor han passerade.

[Efter 10:e dutten på repeatknappen krafsar nu katten som besatt på ytterdörren]

Nu börjar ni kanske förstå att " Åh Karolin" låter lite som fransk schlager lät när den franska schlagern var som bäst. Men "Åh Karolin" är inget simpelt plagiat, den har en orginalitet, speciellt eftersom The Honeydrips sjunger på svenska. Första gången jag hörde låten tyckte jag att texten var tafflig och gjorde låten löjlig. Men seden smälte jag som glassen i solariumet. The Honeydrips är bra på samma naiva vis som Håkan Hellström. Varken text eller musik krånglas till i onödan, man går rakt på sak, med känsla. Liksom den nyss nämnde Hellström verkar Mikael Carlsson dessutom ha en fäbless för att skriva och sjunga om platser i Gbg. I "Åh karolin" nämns bland annat Studiegången och Pennygången.

Nu börjar visst katten försöka tränga sig ut genom brevinkastet. Bäst att jag stänger av stereon!

Mitt ABC i dåliga vanor (del 3)

Redan som barn hade jag oerhört svårt för att avsluta saker som jag påbörjat, pottan lämnade jag exempelvis ofta i förtid, vilket fick vår heltäckningsmatta att likna ett verk av Jackson Pollock.

Sedan blev det bara värre, inom alla områden i alla situationer gjorde jag plötsliga avslut.

Trots att det skapade stor irritation bland människor i min omgivning, kunde jag inte upphöra att upphöra mitt i, om ni förstår vad jag menar.

Under en period, låt oss kalla den för den allra mörkaste, avslutade jag aldrig meningar och kunde till och med stanna upp mitt i ett or.........d.

Vilka pinsamma situationer denna ovana har försatt mig i genom åren kan ni kanske själva räkna ut.

XXXXXX (hon vill vara anonym) heter den människa som allra värst har drabbats av mina plötsliga infall att inte löpa linan ut.

Ytterligare en utsatt person hette Harriet, henne har jag saknat sedan den dag då jag bad henne att dra åt h......., vi satt i bilen, det var uppförslut och jag var rädd för baklängesrull.

ZZZZZZZZ.....lite sömn kan behövas för att jag ska överträffa mig själv och avsluta detta mitt ABC i dåliga vanor.

Åter till historien då, vänner har helt förståeligt kommit och gått (mest gått), vem vill visa sig med en endast på överkroppen klädd halvskitig ung man liksom, och hur fräscht är det egentligen att gå omkring med halvtuggad sill eller dylikt i munnen och.........

Äsch, ränderna går visst aldrig ur, att man aldrig ska lyckas slutföra något.

Ö

Mitt ABC i dåliga vanor (del 2)

Q är en tråkig bokstav tycker jag, dessutom är det extremt få ord som börjar på Q.
Fråga: Känns det någonsin avspänt och spontant att börja en mening med ord som quilta eller quartz.
Svar: Nix!
Q får därför inte vara med i mitt ABC!

Mitt ABC i dåliga vanor

Att det ska vara så förbannat svårt att passa tider.

Blir jag aldrig kvitt min dåliga vana att alltid komma för sent.

Cyniker bland er som läser tänker nu att människor med karaktär alltid kommer i tid, och antyder samtidigt att jag saknar något.

Det är dumt och elakt tänkt, tycker jag.

Eftersom någon person omöjligt kan sätta sig in i min situation är det till och med urdumt tänkt.

För att försvara mina sena ankomster något vill jag nu försöka förklara hur det är ställt med mig.

Gör jag det så tror jag att ni kommer att förstå mig lite bättre.

Hmm...hur ska jag börja...jo, så här:

Ingenting i mitt liv känns roligt eller meningsfullt om jag inte får krångla till det för mig lite då och då.

Jag skriver därför exempelvis alltid texter utifrån vissa regler, vilket ni kanske har upptäckt.

Kanske knattrar jag rentav ner dessa rader med hjälp mina tår för att må lite bättre, vad vet ni egentligen om det.

Lite komplicerat måste väl livet ändå få lov att vara.

Men utnyttjar sin tid på bästa sätt gör man väl knappast om man har en fäbless för det tillkrånglade.

Nu förstår ni kanske varför jag alltid är sen.

Om inte så kan jag förklara saken närmare på något café, imorgon vid halv fem.

P.S Det kan möjligen bli så att jag inte kommer riktigt exakt på klockslaget.

Varför har han lagt ner sin dyrbara tid på att producera denna totalt meningslösa text, undrar ni säkert nu. Det undrar ta mig tusan jag också!!

Ni kanske också undrar vad som hände vid bokstaven Q, varför detta abrupta slut.
Jo, så här var det: Musten gick ur mig!

3 i min Ipod (vecka 2)

Aidan Smith - Early as the trees
Vi har fått en ny, väldigt funktionsduglig dammsugare, jag och Hannah. Den har ett väldigt effektivt borst som polerar golvet medan man dammsuger. När jag ämnar dansa till svängiga låtar som den här pärlan med Aidan Smith är risken överhängande att jag halkar till och faller pladask. Om ni ser mig halta gatan fram, så vet ni varför. Fråga inte är ni snälla!

Beach House - Master of none
Musik att luta sig tillbaka till. Snart är det bok-rea. Kanske borde man ringa och tipsa sveriges alla bokhandlare om den här låten. Personalen skulle må så mycket bättre om den spelades i högtalarna när folk stormar in och börjar riva bland bokhögarna på jakt efter en Marklund eller Guilliou till reducerat pris om en månad eller så.

På tal om Master vill jag gärna så här lite nonchalant i förbifarten berätta att jag visst är någon form av mästare i sällskapsspelet Cluedo. Insåg det i lördags. Känns fint!

Tom Waits - Widow´s Grove
Jag har ännu bara orkat lyssna på andra skivan (Bawlers) från Tom Waits nygamla trippel Orphans. Fy tusan vad bra den är och bäst är Widow´s Grove. Kanske tröttnar jag på denna skiva om något år eller så och tar mig an de resterande två.

Treadwell och björnarna

Nu har jag sett Grizzly Man för andra gången och jag blev lika tagen av filmen denna gång också. Filmen är en dokumentär och handlar om den amerikanske filmaren och björnfantasten Timothy Treadwell som under tretton somrar levde bland grizzlybjörnar i Alaskas vildmark. Ett ganska riskabelt leverne kan man väl säga och tja, ni som inte har sett filmen kanske har lust att gissa hur det gick för Treadwell.

Har ni gissat nu? Ok! Då kommer svaret här. Han blev björnmat!

En stor del av filmen ägnas åt att reda ut detaljer kring Treadwells död. Vi får veta att man hittade diverse Treadwell-ägodelar (kläder osv.) samt delar av Treadwell själv i en björn, och vi får tusen olika teorier om hur Treadwell dödades, varför han dödades och vad han uttryckte verbalt i samband med att han dödades (var det AJ eller AJAJ). Varför alla dessa detaljer kan man fråga sig. Jag tycker att filmmakaren Werner Herzog går lite väl långt här.

I övrigt är filmen helt genial. Herzog har klippt ihop delar ur Treadwells egna filmer från hans Alaska-sejourer och genom dessa får vi lära känna filmens huvudperson. Eftersom Treadwell oftast var helt ensam ute i vildmarken var han ganska pratsjuk och använde sin kamera som bikt. Han berättar för oss om sitt liv och om sin kärlek till naturen och framförallt till grizzlybjörnar. Snart inser man varför Treadwell egentligen befinner sig i Alaska, han gör det helt enkelt för att överleva. Treadwell har nämligen stora stora problem med sig själv, vilket i sin tur har skapat drogproblem. Grizzlybjörnarna har givit honom hans liv en mening, han lever kort och gott för att beskydda dem, detta hans mission håller hans demoner borta. Samtidigt känner han sig mer och mer besläktad med björnarna, i vissa klipp misstänker man nästan att han tror att han är en av dem. Han avundas björnarna och deras tillsynes enkla liv.

Ironin i det hela är att Treadwell som ansåg sig vara björnarnas store frälsare förmodligen gjorde mer skada än nytta när han spatserade runt och minglade med sina "björnvänner" i Alaska. Han vande björnarna vid människor vilket kan få ödesdigra konsekvenser om de får besök av tjuvjägare. Vid ett sådant tillfälle har de ju då inte vett att fly sin kos.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Grizzly Man bör ses. Förutom att historien är gripande så är Treadwell sannslöst underhållande då han på sant Steve Irwin-vis talar om sina björnar.

Jag ger filmen 4,5 björnramar av 5 möjliga!

En man och en väldig massa kvinnor

Jag har just läst "Älsklingsleken" av Leonard Cohen. Älsklingsleken påminner väldigt mycket om Cohens låttexter. Den ganska mörka stämningen finns här, likaså den bohemiske unge mannen samt en väldig massa olika kvinnor som bara har ett gemensamt, att de är vackra och betuttade i den bohemiske unge mannen.

Handlingen tar fart i Motreal, någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet då huvudpersonen Lawrence Breavman är en liten knodd. Vi får veta en hel del om hans uppväxt- förhållanden i den välbärgade judiska familj i vilken han växer upp. Men det är inte mot familjen Cohen riktar sitt fokus i denna bok. Han intresserar sig mer för Breavmans förhållanden med kvinnor, från de ganska oskyldiga lekarna med flickor som barn till de mer seriösa förhållanderna som vuxen.

Den röda tråden i boken är alltså Breavmans kvinnoraffärer, här hoppas det hej vilt från den ena sängen till den andra kan jag tala om. Den första halvan av boken blir ganska tjatig eftersom Breavman stormar fram som en kanadensisk Don Juan. Förhållanderna blir aldrig några riktiga förhållanden och boken känns fragmentarisk och hoppig. Man hinner aldrig få något grepp om de kvinnliga karaktärerna förrän Brievman avspisar dem på något apigt vis och de försvinner ut ur historien.

Inte förrän Shell kommer i bilden på allvar fastnar jag för boken. Shell blir Brievmans första riktiga flickvän, inte bara en tjej för natten. Ungefär vid denna tidpunkt förvandlas också Brievman, från att i stort sett enbart ha varit en vandrande penis till att bli en djupare karaktär med fler egenskaper än den som penetrerare. Kan inte det ses som en intressant och ganska positiv utveckling så säg.

Boken är skriven 1963 och jag kan sätta min finaste finskjorta på att den till stor del är självbiografisk. Breavman och Cohen har så mycket gemensamt (födelsestad, gitarrspel, judiskt påbrå etc.) Om rykterna om Cohen som kvinnornas gunstling nr 1. stämmer så skulle han vid det här laget har stoff till både 16 och 17 uppföljare till Älsklingsleken.

Ps. Är inte Cohen läskigt lik en ung Dustin Hoffman på bilden ovan? Ni vet som Hoffman såg ut i Mandomsprovet. Ds.