Persepolis

Som ni kanske har märkt har jag på senaste tiden varit lite inne på serieromaner (gärna självbiografiska sådana). Efter att ha läst Per Jonssons fanastiska "Pojken i skogen" trodde jag inte att jag skulle hitta en seriebok som grep tag på samma sätt som denna. Ännu mer övertygad om detta blev jag när jag läste Unga Norrlänningar, en annan bok av Jonsson + några andra serieböcker. Dessa böcker nådde ju inte alls upp till "Pojken i skogen"-klass och därför framstod denna bok mer och mer som mästerverket med stort M bland de självbiografiska serieböckerna.

Men så stiftade jag bekantskap med Marjane Satrapi och hennes "Persepolis" och upptäckte att jag blev minst lika betagen av hennes bok som av "Pojken i skogen". Historien tar sin början 1980, strax efter den islamiska revolutionen i Satrapis hemland Iran. Marjane Satrapi är vid den här tiden 10 år och plötsligt förändras hennes liv. Maktens män anser att man inte längre lever som goda muslimer i Iran och att västvärldens ideal i alltför hög grad har spritt sig i landet. Genom hårda lagar och mycket våld försöker man omforma Irans befolkning. Marjanes tillvaro i Iran blir liksom de flesta andras nu mycket osäker. Man tvingas att börja smyga med de flesta nöjen man har, att festa är exempelvis inte längre lagligt, och vågar inte uttala någon som helst kritik mot regimen utanför hemmets murar. Den frispråkiga Marjane kan dock inte alltid låta bli.

Boken beskriver på ett träffsäkert vis det dubbelliv som människorna tvingas börja leva. Ute bland folk är man högt religiösa varelser med alla attribut som mycket troende muslimer förväntas ha, medan man i hemmen fortsätter att leva likadant som man tidigare gjort. Många absurda händelser uppstår på grund av de strikta reglerna i Iran och som läsare skrattar man som besatt ibland. För vad annat kan man göra när man till exempel får följa med på en Krokikurs där modellerna som egentligen borde vara nakna är täckta från topp till tå så att konstnärsstudenterna inte kan urskilja minsta lilla kontur av deras kroppar.

Men Satrapis bok är absolut inte främst en humoristisk skildring. Författaren plockar utan att tveka fram de värsta av sina värsta minnen från sin barndom i Iran. Som om inte den egna regimens brutala behandling av den egna befolkningen vore nog för den unga Marjane så hamnar hon också snart mitt i kriget mellan Iran och Irak. Till stora delar är boken en orgie i hemska händelser och miserabla förhållanden, dödade vänner och brustna drömmar. Men Satrapi visar att det fanns en vardag i allt det hemska också, och det är framför allt den hon skildrar.

Som 14-åring skickar Marjanes föräldrar iväg henne till Österrike för att ge henne ett tryggare tillvaro och under en fjärdedel av boken får vi följa den unga iranskans osäkra och ensamma tonårsliv där. Som läsare frågar man sig var Marjane egentligen skulle ha haft det bäst, hos sin föräldrar i ett hårt krigsdrabbat Iran, eller i Österrike, där hon, alldeles för ung och alldeles för ensam, måste klara sig helt ensam.

Boken är både en suverän skildring av en barndom under hårda förhållanden och en historielektion där man som läsare får stor kunskap om en turbulent period i Irans historia.

Jag + homoband = sant

Så följer ännu ett kapitel i följetången "galet bra band med minst en homosexuell medlem". Vet inte varför det har blivit så här men jag faller pladask för alla band där homofolk ingår. Magnetic fields är ett toppenband, Hidden cameras och Anthony and the Johnsons likaså. Och visst tusan var Morrissey bättre än på länge på senaste skivan, lagom till att han gav oss några ganska tydliga hintar om att han, vilket man ju visserligen anat mycket länge, är homo.

Listan på finfina homoband kan göras lång men eftersom den uppenbarligen aldrig kan bli lång nog så har jag nu funnit ett nytt band att lägga till. Det var innan M. Ward- spelningen för några veckor sedan som en så förträfflig sång började ljuda i högtalarna på Pustervik. Jag blev alldeles sprallig, nästan lite yr, så där som man bara blir när man hör en bra låt. Så tog jag mod till mig och gick och frågade i dj-båset vad som spelades. Det visade sig att bandet hette The Ballet.

När M. Ward efter sin sista låt för kvällen stängt munnen och lagt gitarren åt sidan var jag faktiskt inte alls ledsen för detta. Mannen var ju fantastisk på alla vis (vilken pipa) men jag ville ju hem och göra efterforskningar kring den där låten med det där bandet som jag hade hört före konserten. Väl hemma började jag genast goooooogla efter the Ballet och efter några snedsteg in på diverse Ballettskolors hemsidor fann jag vad jag sökte. The Ballet visade sig vara ett band från New York bestående av, har ni hört på maken, idel homosar. Låtar fanns och ladda ner från hemsidan. Kika själva vet jag (www.thepirateship.org)! Låten jag hörde på Pustervik var "I hate the war" men de andra låtarna är ju kanon också , dessutom var skivan billig och färdas förhoppningsvis i detta nu över haven med siktet inställt på mitt brevinkast.

Nu börjar det visst bli dags att knyta ihop säcken. Jag driver alltså tesen att homoband och homoartister alltid är bra. Väldigt många är jättebra (se ovan), andra är bara bra men inga är direkt dåliga. Okej, ska väl erkänna att jag alltid har avskytt och alltid kommer att avsky Queen men....de är kanske bara undantaget som bekräftar regeln. Jag tror det!

3 i min ipod

Ed Harcourt - Pristine claw
Vi var och såg Harcourt i Stenhammarssalen igår faktiskt. Helt ok konsert, om så inte den mest inspirerade från artistens sida. Men Harcourt är dock en hyvens kille som kan få vilken dysterkvist som helst att tänja på smilbanden med sina lågmält roliga kommentarer och utspel. Sen kan han ju skriva fina melodier också. Bland annat Pristine claw som är en liten sak på akustisk gitarr som doftar 70-tal och trivsamt vemod lång väg.

Ps. Av någon anledning är Ed Harcourt och Jamie Oliver (den nakna kocken) samma person i min värld. Varför det har blivit så vet jag inte, kanske är det den engelska accenten och den käcka framtoningen som gör det. Och så är de väl lite lika också väl. I alla fall om man kisar lite och eventuellt tar på sig ett par väldigt lortiga brillor.


Bear Quartet - Tuna
Det här är väl egentligen inte en rocklåt i vanlig mening, mer en tonsatt dikt. Björnkvarteten spelar och Alexandra Dahlström läser Peter Nuottaniemis text. Och det är just denna text som är det väsentliga här. Med rader som:

"unikt är inte så jävla unikt, för allt är unikt, säger mamma"

och

"dom som kompenserat sin fulhet med personlighet och nu uppfattas inte bara som fula utan också konstiga sitter och lyssnar på skivor"

Det kallar jag väl formulerat!

Kanske borde Nuottaniemi följa Mattias Alkbergs exempel och bli poet, eller så ska han bara fortsätta att skriva finfina texter till Bear quartets melodier.


Anthony and the Johnsons - Child of God
En cover på den gamla soulstjärnan Millie Jacksons låt från 1972. Nu låter jag kanske väldigt insatt men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har hört originalet. Anthonys version är dock fantastisk. Egenligen är detta en väldigt enkel låt med en inte helt originell text på temat "det finns en hel del ruttna människor". Anthony lyckas dock göra den väldig speciell med desperation i rösten och känsliga fingrar på pianots tangenter.

En skolbibliotekarie gör sin plikt

Som skolbibliotekarie borde man väl göra lite reklam för barn- och ungdomsböcker så här kommer en liten recension av en ungdomsbok. En mycket bra sådan!!

Jag har läst en bok som jag egentligen borde ha läst för länge sedan, den fick augustpriset för något år sedan och är en av de senaste årens mest omtalade och omtyckta ungdomsböcker. Som ni litteraturkunniga där ute nu kanske redan har listat ut så heter boken "I taket lyser stjärnorna" och är skriven av Johanna Tydell. Anledningen till att jag inte har läst denna bok förrän nu har att göra med, att man som bibliotekarie ibland försöker ta vissa genvägar i sin strävan efter att verka påläst och ha koll på så många böcker som möjligt av dem som ges ut. Jag har således satsat mer krut på att läsa mindre omtalade böcker och tipsa om dem, än att läsa Tydells bok som jag redan ett otal gånger har fått noggrant återberättad för mig i ibland lite väl detaljerade recensioner. Tydells bok kunde jag alltså tipsa om utan att ha läst mer än några sidor i den. Jag fick ju då ett visst hum om språket i den och visste ju sedan innan genom andras omdömen att historien verkligen grep tag. Det kunde räcka tyckte mitt något stressade och pressade jag.

Till slut kunde jag dock inte hålla tassarna borta från boken längre. Jag började läsa några sidor utöver de jag tidigare kikat på, och vips så var jag fast, som i ett skruvstäd. För det är en fantastiskt fin och väldigt realistisk bok som jag just har slukat med hull och hår. Den handlar om Jenna, 13 år, som precis har börjat högstadiet. Hon lägger sin energi på att spana in och sukta efter en av skolans snyggingar, som hon innerst inne vet att hon inte kan få, samt att djupt hata tjejen i sin klass som har störst bröst och är sötast.

Visst låter väl Jenna som en ganska vanlig, måttligt populär 13-åring. Det är hon också! Men Jenna har en hemlighet, hon har en mamma som är sjuk, som har cancer, som kanske kommer att dö. Jenna är så klart rädd för detta och har på en liten lapp skrivit ett avtal med sig själv. Hon svär på att ta livet av sig om mamma dör.

Efter att ha läst de sista raderna i förra stycket kan man lätt tro att romanen inte är något annat än en sorgesång över en döende mamma, men så är det inte alls. Visst, mycket handlar om Jennas tankar kring sin mammas tillstånd, men Tydell lyckas skapa en fin symbios mellan avsnitten som rör mamman och delarna som rör mer alldagliga tonårsproblem. För Jenna tampas ju förstås, som alla andra tonåringar med sig själv och sin identitet. Hon vill gärna vara coolare och mer populär än hon är, trots att hon säger att coola och populära människorna på skolan är ytliga idioter. Hon får problem med sin bästa kompis som inte alls har samma strävan efter att bli populär som Jenna. De börjar glida ifrån varandra och Jenna blir mer och mer ensam. Men kanske kan hon finna en vän där hon minns anar det? (Cliffhanger!!)

Utseendefixering och den första fyllan är absolut inga originella ämnen i ungdomslitteraturen. Dessa ämnen behandlar Tydell i "I taket lyser stjärnorna", men hon gör det på ett trovärdigt sätt och utan att använda sig av klichéer, och lyckas beröra mig som läsare något alldeles ofantligt. Jag läste stora delar av boken på tåget till och från jobbet och kämpade vid flera tillfällen med att hålla tillbaka tårarna. Det kunde ju ha blivit hemskt pinsamt och kanske också dyrt om jag hade börjat droppa tårar på medresenärernas fina skjortor. Kemtvätt kostar!!

Ta och läs boken vet jag. Nu när jag säkert vet att det är en superbra bok ska jag framöver ha engagerade bokprat om den. Bättre sent än aldrig! Är dock inte speciellt orolig för att mina elever är medvetna om att jag är lite sen med tipset. Tro det eller ej men litteratur och böcker är inte det som främst intresserar högstadieungdomar:). Hmm.. men det kanske blir när de har läst "I taket lyser stjärnorna"

Ps. OOPS! Johanna Tydell är visst bara ett år äldre än mig och har redan hunnit ge ut två romaner. När kommer min första tros!?