Taken by trees - Lost and found
När Victoria Bergsman lämnade The Concretes blev jag besviken. The Concretes skulle aldrig bli sig likt utan Bergsmans röst, tänkte jag. Jag fick delvis rätt. Lisa Millberg som har tagit över vid mikrofonen, gör sitt yttersta för att låta exakt som Bergsman, men lyckas bara till hälften. Det hela låter lite tillgjort. The Concretes gör fortfarande fin pop men man sticker inte ut på samma vis utan Bergsman. Vad blev det då av Bergsman? Jo, hon började spela in låtar på egen hand under namnet "Taken by Trees". I juni kommer ett album och från detta är "Lost and found" hämtad. Denna lilla melodi låter onekligen väldigt mycket "The Concretes", vilket inte stör mig det minsta!
Nicolas Markelberge - So Young
Nicolas Makelberge är en svensk grupp, inte en tysk gubbe. De gör väldigt snygg syntmusik som det svänger om. Ibland tror man att det är 1985 när man lyssnar på dem. Detta år var jag endast 4 år gammal. Vid två tillfällen har jag kommit på mig själv med att suga på tummen då jag har haft NM i lurarna. Kanske har jag problem! NM:s skiva finns att köpa på www.ricorico.se för endast 100 riksdaler. Bra va!?
Virginia Astley - A summer long since passed
Den här låten ska jag spela under alla fina sommardagar som juni, juli och augusti förhoppningvis ämnar bjussa på. Nu har jag köpt Astleys skiva från 1983 för dyra pengar så nu får tusan sommaren komma och knacka på snart. Det slår mig att jag har blivit en sucker för instrumentalmusik under den senaste tiden. Är detta ett tecken på musikalisk mognad eller har jag plötsligt blivit för lat för att tolka poplyrik?
tisdag, maj 29, 2007
söndag, maj 27, 2007
En man med en hel del talanger
Skådespelaren Jonas Karlsson (Offside, Storm, Miffo osv.) är en skådis som fixar att vara med i olika sammanhang. Han har gjort en hel del lättsamma komedier och actionfilmer, men är även en hyllad dramatenskådespelare. Hans mångsidighet sträcker sig även utanför hans yrke som skådespelare. Jag har läst att han siktar på att skriva och regissera någon pjäs inom kort och att han är en j***l på fotboll och får sina fötter och ben södersparkade i en korpliga någonstans i Stockholmstrakten. Han har således många strängar på sin lyra denne man. Och nu kan han även titulera sig författare. Han har givit ut novellsamlingen "Det andra målet" och jag har läst den.
Den första novellen i samlingen heter just "Det andra målet". I denna novell berättar en man för sina vänner att han har spelat en fotbollsmatch. Han har gjort ett mål men av någon outgrundlig anledning säger han att han har gjort två. När han ska beskriva sitt andra mål blir han nervös, han gillar inte att ljuga sina vänner rakt upp i ansiktet, men sedan tar han sig samman, broderar ut och beskriver målet som ett drömmål som Maradona bergis skulle bli avundsjuk på. När han känner att han ljugit lagom länge pustar han ut och ser sina vänners imponerade ansiktsuttryck. Han inser då något, nämligen att hur vackert hans andra mål än är i hans fantasi, så kan det aldrig jämföras med den känsla som han kände då han gjorde det där ganska taffliga första målet. Vad vill då Karlsson säga med detta? Jag tror att han vill förklara att verkligheten vanligtvis överträffar dikten. Dikten må vara mer fantastisk men verklighetens mångfacetterade känslor kan vara svåra att fånga i den.
Efter denna inledande novell följer 16 smått skruvade historier som de flesta på ett eller annat vis går in i varandra. Jag börjar genast att tänka på David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive" när jag läser. För efter några noveller är man helt snurrig och har ingen aning om vem som är vem eller vilken av karaktärerna som har gjort vad med vem etc. Man får tänka så det knakar men det hjälper inte, det går ändå inte att få ihop allt helt och hållet. Novellsamlingen är extremt underhållande och emellanåt skrattar man sig fördärvad åt de absurda situationerna som utspelar sig. Men boken ska inte bara ses som en stunds underhållning. Man får verkligen ha huvudet med sig då man läser. Karlsson lämnar luckor i berättelserna som man själv får försöka fylla i så gott man kan.
Den sista novellen heter "Det första målet" och här får man ett och annat svar på sina sisådär tiotusen frågor. Vad har hänt egentligen och vad var bara fantasi? Vem existerade på riktigt och vem fanns bara i någons huvud? Lite klokare blir man men det saknas ändå en hel massa pusselbitar. Bra så tycker jag! Något ska man väl ha att fundera över då man har slagit igen boken också!
För övrigt verkar Karlsson har bra musiksmak. I "Det andra målet" droppar han både Jonathan Richman och Essex Green. Skulle tusan inte förvåna mig om han kommer med ett bejublat debutalbum om något år eller så och därmed bevisar att han är en hejare på att göra musik också.
Den första novellen i samlingen heter just "Det andra målet". I denna novell berättar en man för sina vänner att han har spelat en fotbollsmatch. Han har gjort ett mål men av någon outgrundlig anledning säger han att han har gjort två. När han ska beskriva sitt andra mål blir han nervös, han gillar inte att ljuga sina vänner rakt upp i ansiktet, men sedan tar han sig samman, broderar ut och beskriver målet som ett drömmål som Maradona bergis skulle bli avundsjuk på. När han känner att han ljugit lagom länge pustar han ut och ser sina vänners imponerade ansiktsuttryck. Han inser då något, nämligen att hur vackert hans andra mål än är i hans fantasi, så kan det aldrig jämföras med den känsla som han kände då han gjorde det där ganska taffliga första målet. Vad vill då Karlsson säga med detta? Jag tror att han vill förklara att verkligheten vanligtvis överträffar dikten. Dikten må vara mer fantastisk men verklighetens mångfacetterade känslor kan vara svåra att fånga i den.
Efter denna inledande novell följer 16 smått skruvade historier som de flesta på ett eller annat vis går in i varandra. Jag börjar genast att tänka på David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive" när jag läser. För efter några noveller är man helt snurrig och har ingen aning om vem som är vem eller vilken av karaktärerna som har gjort vad med vem etc. Man får tänka så det knakar men det hjälper inte, det går ändå inte att få ihop allt helt och hållet. Novellsamlingen är extremt underhållande och emellanåt skrattar man sig fördärvad åt de absurda situationerna som utspelar sig. Men boken ska inte bara ses som en stunds underhållning. Man får verkligen ha huvudet med sig då man läser. Karlsson lämnar luckor i berättelserna som man själv får försöka fylla i så gott man kan.
Den sista novellen heter "Det första målet" och här får man ett och annat svar på sina sisådär tiotusen frågor. Vad har hänt egentligen och vad var bara fantasi? Vem existerade på riktigt och vem fanns bara i någons huvud? Lite klokare blir man men det saknas ändå en hel massa pusselbitar. Bra så tycker jag! Något ska man väl ha att fundera över då man har slagit igen boken också!
För övrigt verkar Karlsson har bra musiksmak. I "Det andra målet" droppar han både Jonathan Richman och Essex Green. Skulle tusan inte förvåna mig om han kommer med ett bejublat debutalbum om något år eller så och därmed bevisar att han är en hejare på att göra musik också.
lördag, maj 19, 2007
I Skuggan av ett brott
Jag har just läst "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen och är fortfarande lite skakis. Boken som kan beskrivas som en till hälften dokumentär, till hälften uppdiktad historia är nämligen väldigt gripande och omtumlande. Helena Henschens morfar var Arbetsgivarföreningens ordförande mellan 1907 och 1931 och inblandad i Ådalen-händelserna 1931. Ett år efter hans avgång som ordförande mördades han kallblodigt av sin son Fredrik von Sydow. Det är kring detta mord som Henschens historia kretsar. Hjalmar blir en biperson i historien, det är framförallt om Fredrik och hans flickvän och senare fru Sofie (hennes riktiga namn var Ingun) boken handlar. Henschen beskriver deras korta liv. Vi får inblick i hur deras barndom kan ha sett ut. Vi får vara med när de träffas och får följa dem i deras minst sagt stormiga fårhållande. Henschen lyckas skapa två trovärdiga psykologiska porträtt. Sofie beskrivs som en flicka med ett moderssvek i bagaget som aldrig kände sig behövd förrän hon mötte Fredrik. Fredrik i sin tur skildras som en begåvad ung man, men en man som hade stora problem med sig själv. En man som lätt föll för frestelser som sprit och droger och som aldrig fixade att bli en ansvarstagande vuxen. Dessa två personers kärlek till varandra möttes knappast av hejarop från deras familjer. Sofies far ansåg att Fredrik var en slarver och Fredriks far blev avogt inställd då Sofie blev med barn innan hon och Fredrik var gifta. Kanske ansåg han också att Fredrik gifte sig under sin sociala sfär då han och Sofie bytte ringar.
Mot slutet av boken beskrivs mordet i den von Sydowska våningen i Stockholm och hur Fredrik och Sofie flyr till Uppsala där Fredrik tar både sitt och Sofies liv då han inser att han inte kommer att klara sig undan polisen. Jag fängslades verkligen av Henschens historia och sträckläste i stort sett den andra hälften av boken. Framförallt grips jag av Sofies historia. Det är så oerhört tragiskt att hon inte lämnade Fredriks sida, ens då han mördat kallblodigt utan fortsatte att följa honom och därmed gick mot sin egen död. Mitt romantiska jag vill se detta som ett bevis på att kärleken står över allt. Mitt något mer realistiska jag ser att Sofie kanske gärna skulle ha flytt från Fredrik men inte hade modet eller kraften. Kanske var hon inte heller vid sina sinnens fulla bruk under och efter mordet på Hjalmar von Sydow.
Boken bör inte läsas som en sann berättelse. Henschen förklarar vid ett flertal tillfällen att det finns allt för få sparade dokument och vittnesmål för att kunna beskriva Fredriks och Sofies liv så som de verkligen tedde sig. Hon har endast tagit del av de fragment som finns och skapat en historia utifrån dessa.
Mot slutet av boken beskrivs mordet i den von Sydowska våningen i Stockholm och hur Fredrik och Sofie flyr till Uppsala där Fredrik tar både sitt och Sofies liv då han inser att han inte kommer att klara sig undan polisen. Jag fängslades verkligen av Henschens historia och sträckläste i stort sett den andra hälften av boken. Framförallt grips jag av Sofies historia. Det är så oerhört tragiskt att hon inte lämnade Fredriks sida, ens då han mördat kallblodigt utan fortsatte att följa honom och därmed gick mot sin egen död. Mitt romantiska jag vill se detta som ett bevis på att kärleken står över allt. Mitt något mer realistiska jag ser att Sofie kanske gärna skulle ha flytt från Fredrik men inte hade modet eller kraften. Kanske var hon inte heller vid sina sinnens fulla bruk under och efter mordet på Hjalmar von Sydow.
Boken bör inte läsas som en sann berättelse. Henschen förklarar vid ett flertal tillfällen att det finns allt för få sparade dokument och vittnesmål för att kunna beskriva Fredriks och Sofies liv så som de verkligen tedde sig. Hon har endast tagit del av de fragment som finns och skapat en historia utifrån dessa.
torsdag, maj 17, 2007
Tobias franska veckor
Snart börjar de franska veckorna här i vårt hem. Jag inledde dem så smått genom att tycka att Frankrikes bidrag i Eurovision var bra (på riktigt!) men på lördag drar spektaklet igång på riktigt. Det har jag bestämt! Anledningen till att det ska hållas franska veckor är att vi ska ut och resa i början av juli, jag och min käresta.
Var ska ni åka? frågar ni.
Till Frankrike (Paris närmare bestämt) svarar jag högst oväntat.
Inför varje längre resa bör man förbereda sig noggrant, man bör framförallt undersöka vad landet i fråga har att erbjuda i musik- och litteraturväg och sedan lyssna och läsa omåttligt mycket tiden innan resan. För att få in den rätta känslan liksom. Således kommer franska storheter såsom Serge Gainsbourg, Francoise Hardy, France Gall, Brigitte Bardot och Edith Piaf tralla och lalla sig hesa inifrån min stereo under framförallt juni månad. Om någon av dem tröttnar kan det hända att Phoenix, Charlotte Gainsbourg eller någon annan uppkomling får en chans att visa vad de kan. Jag planerar även att långsamt avnjuta Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt"-svit. NÄÄ, FY SKÄMS! Nu ljuger jag! Madeleinekake-böckerna är säkert fin läsning på alla vis men de känns inte klockrena att plöja på en månad. Ge mig något år så kanske! Istället blir det nog Hemingways "En fest för livet" som jag kommer att läsa. Den är självbiografisk och handlar om den gode Ernests förehavanden i den franska huvudstaden på 20-talet. Låter fint det! Tar gärna emot tips på andra bra böcker som utspelar sig i Paris!
En annan rolig sak som man kan ägna sig åt inför en resa är att lära sig språket flytande. Detta kan dock av vissa anses som väl pretetiöst. Inför vår Paris-resa satsar jag stenhårt på att lära mig ordet "Pardon" perfekt. Om jag väljer att öppna min lilla svenska mun BARA då jag är i behov av att be någon om ursäkt kanske vissa fransmän tror, att jag är en infödd fransos och behandlar mig som en sådan. Jag vill att de aldrig någonsin ska få veta att jag endast är på besök. När jag återvänder hem kommer jag att berätta om detta mitt lilla spratt och alla kommer sedan att minnas mig som han-som-tutade-i-fransmännen-en-massa-dumheter. OH LA LA, vad härligt!!
Äsch, nu fabulerar jag igen! Jag bör nog lämna datorn innan det hela går helt över styr!
Var ska ni åka? frågar ni.
Till Frankrike (Paris närmare bestämt) svarar jag högst oväntat.
Inför varje längre resa bör man förbereda sig noggrant, man bör framförallt undersöka vad landet i fråga har att erbjuda i musik- och litteraturväg och sedan lyssna och läsa omåttligt mycket tiden innan resan. För att få in den rätta känslan liksom. Således kommer franska storheter såsom Serge Gainsbourg, Francoise Hardy, France Gall, Brigitte Bardot och Edith Piaf tralla och lalla sig hesa inifrån min stereo under framförallt juni månad. Om någon av dem tröttnar kan det hända att Phoenix, Charlotte Gainsbourg eller någon annan uppkomling får en chans att visa vad de kan. Jag planerar även att långsamt avnjuta Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt"-svit. NÄÄ, FY SKÄMS! Nu ljuger jag! Madeleinekake-böckerna är säkert fin läsning på alla vis men de känns inte klockrena att plöja på en månad. Ge mig något år så kanske! Istället blir det nog Hemingways "En fest för livet" som jag kommer att läsa. Den är självbiografisk och handlar om den gode Ernests förehavanden i den franska huvudstaden på 20-talet. Låter fint det! Tar gärna emot tips på andra bra böcker som utspelar sig i Paris!
En annan rolig sak som man kan ägna sig åt inför en resa är att lära sig språket flytande. Detta kan dock av vissa anses som väl pretetiöst. Inför vår Paris-resa satsar jag stenhårt på att lära mig ordet "Pardon" perfekt. Om jag väljer att öppna min lilla svenska mun BARA då jag är i behov av att be någon om ursäkt kanske vissa fransmän tror, att jag är en infödd fransos och behandlar mig som en sådan. Jag vill att de aldrig någonsin ska få veta att jag endast är på besök. När jag återvänder hem kommer jag att berätta om detta mitt lilla spratt och alla kommer sedan att minnas mig som han-som-tutade-i-fransmännen-en-massa-dumheter. OH LA LA, vad härligt!!
Äsch, nu fabulerar jag igen! Jag bör nog lämna datorn innan det hela går helt över styr!
söndag, maj 13, 2007
3 i min Ipod
Björns vänner - Ser jag ut att må bra
Den här covern på Smokey Robinsons "Tracks of my tears" har några år på nacken och jag tror inte ens att Björns vänner existerar längre. Hur som helst är den väldigt charmig! Första gången jag hörde originalet var då jag för första gången såg Oliver stones Plutonen. Jag var väl sisådär 15 år och totalt uppslukad av filmen. När de hårt pressade amerikanska soldaterna festade till det, tog sig en joint och skrålade med i "Tracks of my tears" ville jag också vara där. Jag ville också dra i mig tjock rök och bli vimsig i skallen. Drogromantik på högsta nivå! Kanske tur att det inte direkt kryllade av dealers på den lilla orten där jag växte upp.
Another sunny day - You should be mudered
Another sunny day alias Harvey Williams gjorde en hel drös med trallvänliga popsånger i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Den här låten låter extremt mycket The Smiths och spelas för att lyfta mig de morgnar då jag inte är riktigt i toppform. Det funkar nästan alltid! Ska sägas att det är musiken och inte texten som får igång mig. Texten är nämligen något läskig. Höll det månne på att slå över för käre herr Williams då han skrev den, mordisk som få är han i alla fall. Vill ni också mörda de människor som ni går och stör er lite så där till mans på? Kontakta mig i så fall, jag kan bli länken mellan er och en skicklig psykiater!
Fågelsång i Sverige - Ärtsångare etc.
För ungefär en månad sedan fyllde jag år. Av mina kära föräldrar fick jag då en skiva med fågelpip (fågelsång) på. Sedan dess spetsar jag öronen lite extra var gång som jag lämnar lägenheten. Var det där en koltrast? Och var det där verkligen en Bofink? Idag när jag och H var ute och gick en runda i skogen hörde jag bland annat en Ärtsångare och en Grönsångare. Nu kan jag känna igen ungefär tio fåglar på sången. Ynkligt för en 26-åring kan tyckas men alltid en början. Jag ber er dock hålla tyst om denna min lilla fågelfäbless till högstadieeleverna som jag arbetar med. De tror nämligen fortfarande att jag är en cool kille!
Den här covern på Smokey Robinsons "Tracks of my tears" har några år på nacken och jag tror inte ens att Björns vänner existerar längre. Hur som helst är den väldigt charmig! Första gången jag hörde originalet var då jag för första gången såg Oliver stones Plutonen. Jag var väl sisådär 15 år och totalt uppslukad av filmen. När de hårt pressade amerikanska soldaterna festade till det, tog sig en joint och skrålade med i "Tracks of my tears" ville jag också vara där. Jag ville också dra i mig tjock rök och bli vimsig i skallen. Drogromantik på högsta nivå! Kanske tur att det inte direkt kryllade av dealers på den lilla orten där jag växte upp.
Another sunny day - You should be mudered
Another sunny day alias Harvey Williams gjorde en hel drös med trallvänliga popsånger i slutet av åttiotalet och början av nittiotalet. Den här låten låter extremt mycket The Smiths och spelas för att lyfta mig de morgnar då jag inte är riktigt i toppform. Det funkar nästan alltid! Ska sägas att det är musiken och inte texten som får igång mig. Texten är nämligen något läskig. Höll det månne på att slå över för käre herr Williams då han skrev den, mordisk som få är han i alla fall. Vill ni också mörda de människor som ni går och stör er lite så där till mans på? Kontakta mig i så fall, jag kan bli länken mellan er och en skicklig psykiater!
Fågelsång i Sverige - Ärtsångare etc.
För ungefär en månad sedan fyllde jag år. Av mina kära föräldrar fick jag då en skiva med fågelpip (fågelsång) på. Sedan dess spetsar jag öronen lite extra var gång som jag lämnar lägenheten. Var det där en koltrast? Och var det där verkligen en Bofink? Idag när jag och H var ute och gick en runda i skogen hörde jag bland annat en Ärtsångare och en Grönsångare. Nu kan jag känna igen ungefär tio fåglar på sången. Ynkligt för en 26-åring kan tyckas men alltid en början. Jag ber er dock hålla tyst om denna min lilla fågelfäbless till högstadieeleverna som jag arbetar med. De tror nämligen fortfarande att jag är en cool kille!
lördag, maj 12, 2007
En leende Tobias rapporterar
Jag ville ha lite kul så här på lördagen, ville skratta lite. Vad skulle jag hitta på? Jag funderade och funderade. Skulle jag klä mig i lustiga kläder, skrida fram och tillbaka i lägenheten iförd någon gammal avlagd overall eller dyl. Nä, grannarna kunde få se mig och börja undra!
Skulle jag kanske fara in till centrum och titta på roliga grimaser. Gbg-varvet går ju av stapeln idag och utmattade människor kan se ganska lustiga ut ibland. De kanske kunde få mig att le. Nä, det kändes inte heller klockrent. Det var nämligen den lata Tobias som hade kommandot idag.
Så fick jag plötsligt syn på lösningen på mitt problem. Den stod här och glänste i bokhyllan "Brev till samhället av Erik Eriksson". En av de roligaste böcker jag någonsin har hållit i min hand.
Eriksson har skickat galna brev till olika myndigheter och företag. I boken publicerar han dessa brev samt myndigheternas/företagens svarsbrev. Eftersom personerna som svarar på breven inte kan vara säkra på att Eriksson skämtar svarar de alltid ytterst seriöst. Det hela är extremt kul!
Så här kan ett brev skrivit av Eriksson se ut:
"Jag heter Erik Eriksson och jag har många tama djur som gillar att vara på scen. Den 4 januari kommer jag till er teater för att uppträda med mina djur. Djuren och jag kommer att röra oss till musik på scen. Jag kommer även att läsa upp olika dikter som handlar om mina djur. Jag kommer att stanna 3-4 dagar. Jag och djuren kommer att ha med eget foder, men vi behöver utrymme att sova på." osv.
En recensent lär ha beskrivit boken som "Hassan i bokform". En ganska bra beskrivning. Jag anser dock att Erikssons brev är bra mycket roligare än de där radiobusringningarna
Nu har jag skrattat mig utmattad. Undrar just om jag har några "HI HI" eller "HO HO" kvar till kvällens Schlagers eller om jag bara kommer att bli deprimerad av att se den där tävlingen.
Skulle jag kanske fara in till centrum och titta på roliga grimaser. Gbg-varvet går ju av stapeln idag och utmattade människor kan se ganska lustiga ut ibland. De kanske kunde få mig att le. Nä, det kändes inte heller klockrent. Det var nämligen den lata Tobias som hade kommandot idag.
Så fick jag plötsligt syn på lösningen på mitt problem. Den stod här och glänste i bokhyllan "Brev till samhället av Erik Eriksson". En av de roligaste böcker jag någonsin har hållit i min hand.
Eriksson har skickat galna brev till olika myndigheter och företag. I boken publicerar han dessa brev samt myndigheternas/företagens svarsbrev. Eftersom personerna som svarar på breven inte kan vara säkra på att Eriksson skämtar svarar de alltid ytterst seriöst. Det hela är extremt kul!
Så här kan ett brev skrivit av Eriksson se ut:
"Jag heter Erik Eriksson och jag har många tama djur som gillar att vara på scen. Den 4 januari kommer jag till er teater för att uppträda med mina djur. Djuren och jag kommer att röra oss till musik på scen. Jag kommer även att läsa upp olika dikter som handlar om mina djur. Jag kommer att stanna 3-4 dagar. Jag och djuren kommer att ha med eget foder, men vi behöver utrymme att sova på." osv.
En recensent lär ha beskrivit boken som "Hassan i bokform". En ganska bra beskrivning. Jag anser dock att Erikssons brev är bra mycket roligare än de där radiobusringningarna
Nu har jag skrattat mig utmattad. Undrar just om jag har några "HI HI" eller "HO HO" kvar till kvällens Schlagers eller om jag bara kommer att bli deprimerad av att se den där tävlingen.
fredag, maj 11, 2007
Om en insekt på bio
För några dagar sedan var jag och såg Spiderman III på bio. Jag brukar vara lite kritisk emot superhjältefilmer, de brukar kunna bli ganska tråkiga och smått fåniga tycker jag. De tidigare Spiderman-filmerna har dock bjudit på actionsekvenser av högsta klass samt varit alldeles lagom humoristiska. Därför hade jag ganska höga förväntningar då jag begav mig mot en av stadens biografer för att ta mig en titt på den tredje filmen om den rödblå hjälparen. Blev jag besviken?? Sannerligen inte!! Filmen var faktiskt bättre än de två föregående. Actionscenerna är fantastiska och vi bjuds på hela tre stycken skurkar. Bara en sån sak! Filmen kretsar mycket kring Peter Parkers (för den oinvigde bör jag kanske berätta att detta är Spiderman, fast utan dräkt då om ni förstår)problem med sig själv. Han drabbas av storhetsvansinne och hämndbegär. Från rymden kommer en dag något slags svart klegg och klistrar sig fast på hans dräkt. Detta klegg får symbolisera det mörka i hans inre. Han är plötsligt inte den snälle och charmigt töntige Peter Parker längre, utan blir egoistisk och känslokall. Detta skapar ju såklart många problem. Bland annat börjar förhållandet med hans älskade M.J att knaka betänkligt i fogarna. Filmen har allt som en actionfilm bör ha och skådespelarinsatserna är överlag bra. Tobey Maguire är klockren i huvudrollen. Det ska sägas att han spelar över emellanåt men det tycker jag hör till i en sådan här film.
Nu måste jag fortsätta att sy på min dräkt, jag har nämligen tänkt lite och tror att jag skulle fungera utmärkt som superhjälte. Liksom Peter Parker och Clark Kent är jag ju ganska töntig till vardags. Kanske skulle jag kunna blomma ut i en tajt sittande dräkt. Dräkten som jag skapar är gul med lite röda inslag. Ikväll ger jag mig ut och spanar för första gången. Kan hända provhoppar jag lite mellan tak och slår någon tjusig kullerbytta också för att skaffa mig ett rykte som stilfull superhjälte. Criminals! Beware! Ska sägas att jag än så länge har lyckats undvika allt vad rymdklegg heter, så frukta mig inte. Jag är god. Om ni ser mig, vinka gärna eller kom fram och hälsa. Jag svarar på tilltal! Kanske har jag någon fyndig one-liner på lager också!
Nu måste jag fortsätta att sy på min dräkt, jag har nämligen tänkt lite och tror att jag skulle fungera utmärkt som superhjälte. Liksom Peter Parker och Clark Kent är jag ju ganska töntig till vardags. Kanske skulle jag kunna blomma ut i en tajt sittande dräkt. Dräkten som jag skapar är gul med lite röda inslag. Ikväll ger jag mig ut och spanar för första gången. Kan hända provhoppar jag lite mellan tak och slår någon tjusig kullerbytta också för att skaffa mig ett rykte som stilfull superhjälte. Criminals! Beware! Ska sägas att jag än så länge har lyckats undvika allt vad rymdklegg heter, så frukta mig inte. Jag är god. Om ni ser mig, vinka gärna eller kom fram och hälsa. Jag svarar på tilltal! Kanske har jag någon fyndig one-liner på lager också!
lördag, maj 05, 2007
3 i min Ipod
Loney, Dear - I am John
Det här måste vara den ultimata vårlåten. Den börjar lite trevande men ökar i intensitet och slutar i ett sprudlande inferno av glad och svängig pop. Såg Loney, Dear som förband till Malcolm Middleton på Pustervik förra helgen. Hade inga direkta förväntningar. Visste att bandet kom från min födelseort (läs: Jönköping) och egentligen ingenting mer. Blev extremt positivt överraskad. Deras spelning var strålande och överträffade huvudnumret för kvällen med hästlängder.
Bob Marley - Kaya
Jag har aldrig riktigt förstått storheten med Bob Marley. I mångt och mycket beror såklart detta på att jag inte är någon större anhängare av reggae överhuvudtaget. Men jag upplever att det finns många artister inom genren som har så mycket mer att bjuda på en den store ikonen Bob. Men....så fick jag låna några skivor av en reggae-älskande kompis med en tidiga Bob Marley-låtar. Genast blev jag såld. Vilken känsla det fanns i dessa låtar. Ljudet var helt värdelöst men det gjorde absolut ingenting. Jag fastnade framför allt för Kaya från Marleys debutalbum som kom 1969. Passa er dock för den nyversion som Marley spelade in när han hade vuxit sig stor kommersiellt och hade större studioresurser. Denna version är nämligen extremt tråkig och saknar helt originalets känsla.
Frida Hyvönen - New Messiah
Jag har varit sen med att undersöka Frida Hyvönens musik på djupet, alltför sen. Jag har hört hennes låtar på radio och gillat dem stark men det har liksom aldrig blivit av att jag har köpt skivorna. För några veckor sedan gjorde jag dock slag i saken och inhandlade dem. Till min stora glädje var skivorna ännu bättre än vad jag hade föreställt mig och hoppats på. Kan rekommendera i stort sett alla låtar på Hyvönens två album men New Messiah spisas allra mest hemma hos mig just nu. AMEN
Det här måste vara den ultimata vårlåten. Den börjar lite trevande men ökar i intensitet och slutar i ett sprudlande inferno av glad och svängig pop. Såg Loney, Dear som förband till Malcolm Middleton på Pustervik förra helgen. Hade inga direkta förväntningar. Visste att bandet kom från min födelseort (läs: Jönköping) och egentligen ingenting mer. Blev extremt positivt överraskad. Deras spelning var strålande och överträffade huvudnumret för kvällen med hästlängder.
Bob Marley - Kaya
Jag har aldrig riktigt förstått storheten med Bob Marley. I mångt och mycket beror såklart detta på att jag inte är någon större anhängare av reggae överhuvudtaget. Men jag upplever att det finns många artister inom genren som har så mycket mer att bjuda på en den store ikonen Bob. Men....så fick jag låna några skivor av en reggae-älskande kompis med en tidiga Bob Marley-låtar. Genast blev jag såld. Vilken känsla det fanns i dessa låtar. Ljudet var helt värdelöst men det gjorde absolut ingenting. Jag fastnade framför allt för Kaya från Marleys debutalbum som kom 1969. Passa er dock för den nyversion som Marley spelade in när han hade vuxit sig stor kommersiellt och hade större studioresurser. Denna version är nämligen extremt tråkig och saknar helt originalets känsla.
Frida Hyvönen - New Messiah
Jag har varit sen med att undersöka Frida Hyvönens musik på djupet, alltför sen. Jag har hört hennes låtar på radio och gillat dem stark men det har liksom aldrig blivit av att jag har köpt skivorna. För några veckor sedan gjorde jag dock slag i saken och inhandlade dem. Till min stora glädje var skivorna ännu bättre än vad jag hade föreställt mig och hoppats på. Kan rekommendera i stort sett alla låtar på Hyvönens två album men New Messiah spisas allra mest hemma hos mig just nu. AMEN
Så var man igång igen
Huga! Nu var det längesedan jag skrev något på denna blogg. Illa, illa. Har inget att skylla på heller mer än att det blir smått ångestladdat att tänka på bloggande när man vet med sig att man inte har skrivit på ett tag. Man vet att man borde och då tar det liksom emot.
Sedan sist har jag hunnit med en hel del. Jag har varit på några konserter, bland annat sett Dylan, Loney, Dear, Malcolm Middleton och Of Montreal. Mina öron har snappat upp en och annan fin melodi och mina ögon har ögnat igenom en hel del böcker. Film har jag ju också sett en del. Nu ska jag försöka vara bättre på att uppdatera bloggen framöver. Vi får väl se hur det går!
Sedan sist har jag hunnit med en hel del. Jag har varit på några konserter, bland annat sett Dylan, Loney, Dear, Malcolm Middleton och Of Montreal. Mina öron har snappat upp en och annan fin melodi och mina ögon har ögnat igenom en hel del böcker. Film har jag ju också sett en del. Nu ska jag försöka vara bättre på att uppdatera bloggen framöver. Vi får väl se hur det går!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)