Konsert eller Afterski?..det är frågan

Man vill inte vara den grinige, den som skapar dålig stämning och får folk att längta efter ensamhet. Nej nej, den grinige vill man inte vara, man vill vara den glade eller kanske den väne. Men jag ska erkänna något, i fredags kväll, sisådär mellan 21.30 och midnatt var jag varken den glade eller den väne. Inte heller den snälle var jag. Mellan klockan 21.30 och midnatt den 23 februari 2007 var jag.....den grinige. "Ajajaj!" tänker ni nu. Men döm mig inte ännu för jag hade fog att vara den grinige i går. Jag var nämligen på en emellanåt riktigt usel konsert. Jag såg bandet Nouvelle Vague, något jag aldrig vill göra igen.

Jag brukar vara ytterst nöjd när jag lämnar en spelning. Vet inte vad detta beror på. Kanske är jag ganska kräsen då jag väljer vilka konserter jag ska besöka. Denna gång lämnade jag hur som helst inte lokalen leende, mina mungipor hängde som gammal blöt tvätt ner mot hakan.

Jag har i min ägo den första av Nouvelle Vagues tre skivor. Den är väldigt bra! NV gör på denna skiva fina bossa-versioner av exempelvis "The Guns of Brixton" och "A Forest". Charmigt, är väl ordet som först ploppar ner på tungspetsen då man talar om musiken på denna skiva…och originellt. Jag tvivlar starkt på att jag skulle använda dessa adjektiv om de två efterföljande skivorna. Utgår jag från hur låtar från dessa skivor presenteras på konserten så skulle jag hellre använda ord som ”ojämnt”, ”stundtals genomruttet” och ”töntigt”. Några nyare låtar som NV spelade i går håller helt klart. Den gamla Smiths-bagatellen ”Sweet and tender huligan” växer till och med i NV:s återhållsamma version, och”Killing moon” funkar också bra. Echo & the Bunnymens dänga får en ny prägel i NV:s mer softa version.

Problemen uppstår när NV försöker vara rockers. I bandet finns det en kvinna som påminner ganska mycket om Anne-lie Rydé. Man skulle kunna säga att hon vill vara lite "raffig". Och vill man vara raffig, då vill man inte sjunga till "mjäkiga" bossanova-låtar, då vill man sjunga till tuff tuff rockmusik. Och de övriga i bandet hänger på, de vill också spela rock liksom. Därför bränner de exempelvis av en väldigt medioker version av "Heart of glass" som ett medelmåttigt coverband från Alingsås skulle göra bättre. Originaliteten är som bortblåst! Jag blir nedstämd! Men det ska bli värre. Eländet når nämligen sin kulmen med att bandet kör en fånig version av "Too drunk to fuck". Av någon anledning vet de inte om att det slutade vara upprörande att skrika ”KNULLA” och ”FUCK” från scenen för sisådär 30 år sedan. De skriker "FUCK FUCK FUCK" omkring två miljoner gånger. Sedan riktar de mikrofonerna mot publiken. Vi ska skrika "FUCK". Tjoho! Festligt värre! En del av publiken verkar tyvärr tycka det. De skriker "FUCK" tre miljoner gånger. Jag kniper ihop mina läppar så att jag får en mörklila ton i fejset. Sedan blir det lite mer Afterski-festligheter med NV och sedan är det dags att gå hem. Jag är den grinige hela vägen hem och mina vänner pustar ut när vi äntligen skiljs åt. ”Fy fan vad grinig han var ikväll tänker de!”
Ja, vill jag svara dem, jag var den grinige ikväll, men anser ni inte att jag hade skäl till detta så är det nog dags för er att undersöka både er syn och er hörsel.

...och så var det vinter igen

Tusan också! Det kan vara ödesdigert att hälsa våren välkommen i februari. Nu toksnöar det ute. Dessutom är det iskallt, vilket har fört med sig att jag har blivit galet förkyld och sitter här och snörvlar. Men jag ska inte klaga, denna vecka har eleverna lov så jag kan ta det väldans lugnt. Känns fint! Sitter nu framför datorn i hopp om att hitta lite ny (för mina öron) spännande musik. I soffan ligger Hannah och nynnar med i sångerna som spisas. Spelar jag för många stillsamma låtar i rad slumrar hon till. Då slutar hon att nynna och börjar svamla obegripligheter i sömnen i stället. Katten sitter i fönstret, tittar på snöflingorna i gatlyktans sken och väntar på att jag ska spela hans favoritmelodi "The little cat and the dirty dog" med Ubangi. Men det är inte läge för den sången nu. Jag säger bestämt Nej till kattens önskemål trots att jag vet att jag förmodligen riskerar en kloförsedd tass i fejset snart.

Dessa låtar är det dock läge för:

Gui Boratto - Beautiful life
Kille från Brasilien som gör finfin musik. Lyssnade på P3 idag när jag gick och petade bland böckerna på skolbibblan, där beskrev de Borattos musik som fluffig techno. Klockren beskrivning!

Sigur Rós - Spår 4 på ()-albumet
Stämningsfullt värre!! Hannah gillar det här. Hon vaknade till någonstans i mitten av låten och klämde till med ett "Yeah"!

Charlotte Gainsbourg - Operation
Ännu en Gainsbourg att dyrka. Jag är ju väldigt förtjust i farsgubben även om han blev väldigt tragisk på 80-talet. Köpte Charlotte Gainsbourgs album förra veckan och det det var verkligen värt pengarna. Charlotte sjunger så där lite viskande och förföriskt som man väl typ måste göra om man är kvinnlig artist i Frankrike. Eller har jag fel!? Hur som helst så passar denna hennes något spröda sångstil bra till de låtar hon framför. Bäst på albumet är ovan nämnda låt och titelspåret 5.55. Så var det sagt också!

Musik att möta våren med

Jo, jag är alltid optimist oc brukar möta våren så här i slutet av februari. I förrgår mötte jag henne på stationen i Trollhättan, då jag insåg att att det minsann numera är ljust när jag far hemåt efter jobbet. Det var fint att inse detta. Jag blev glad och det började spritta lite i benen på mig. Jag tog några försiktiga danssteg där på perrongen. Vintern återvände dock när en man med hängande kinder påpekade att jag under mina små skutt där på perrongen hade hamnat innanför gulmarkerat område. Jag föste försiktigt ner honom på spårområdet sekunderna innan tåget anlände och trevade desperat efter våren i min jacka i stället. Och där låg den, min musikmaskin.
Musiken nedan fick mig att höra fågelkvitter och se gröna små löv i ögonvrån igen.

Björn Olsson - Göteborg
Ett måste varje vår! Annan låt med Olsson går också bra. Min vän Anders sa något märkligt till mig för ett tag sedan. Han förklarade att han har en teori om att om man borrar ett hål i min skalle så kommer det att stömma ut melodier av Björn Olsson ur detta hål. Det låter kanske makabert men jag tar dessa ord som en väldigt fin komplimang. Jag kommer dock att vara på min vakt om Anders närmar sig med en borr.

The Krooks - She moves in her own way
Låten kanske börjar bli lite uttjatad nu men jag gillar den fortfarande.

[Ingenting] - Suzanne (vi kan aldrig gå hand i hand)
Denna låt har en väldigt fånig text som jag absolut tar avstånd ifrån. Kom inte och påstå att jag har sagt att den är bra, men melodin däremot, den är fin som tusan den. Glad, trallvänlig och utan krusiduller!

Vad som helst med Nouvelle Vague
Att göra bossanova-versioner av gamla New wave-låter är ju helt genialiskt. På fredag befinner vi oss på Sticky Fingers och trallar med i NV-låtarna som alla formligen dryper av vår. Det gjorde kanske inte alla originalversionerna...eller!? Hi hi

Fyra nyanser av Luuk (del 2)

Vad har jag givit mig in på. Att recensera Martin Luuks fyra små texter är minst sagt knepigt. Men jag ska väl ändå försöka. Inte ge upp nu Tobias, inte ge upp!! Nej, nej, Tobias ger sällan upp!! Den andra texten som Luuk skrivit heter "Jimmy och jag (om jag fick leva mitt liv igen)". I denna lilla text finns det ett återkommande stycke som jag ser som textens centrum, nämligen:

"När jag dog fick jag två frågor ställda till mig. Den första var om jag ångrade något i mitt liv, den andra om jag ville leva mitt liv om igen. Jag svarade att jag ångrar allt, men jag vill inte leva mitt liv igen."

I texten skriver Luuk att han och en viss Jimmy under tonårstiden var trotsiga värre. De ville sabotera så mycket som möjligt så att jorden inte utvecklas på ett positivt sätt. De tyckte nämligen att det kändes lite märkligt, att människor utan att överhuvudtaget fundera över varför, ska kämpa för att kommande generationer ska få det bättre. De gör jävelskap såsom att förgifta vattendrag, retuschera folks fotografier, och ta sig in till folk om natten och med hjälp av fön forma deras kalufser till bollar.

Det är kanske synd att avslöja allt för mycket men jag kan väl säga så mycket som att man mot slutet starkt börjar fundera på om berättarjaget ändå inte är full av smörja när han pratar om sina äventyr med Jimmy. Kanske var det galna Jimmy-livet ett liv som berättarjaget ångrar att han inte levde.

Texten är klockren och väcker en hel del tankar. Det krävs dock att man läser den ett antal gånger för att man ska greppa den. Om man är på jakt efter sköna one-liners är Luuk mannen man ska vända sig till. Jag tycker ta mig tusan att han slår Woody Allen på fingrarna emellanåt. Ta bara den här t ex:

"Jag gillar inte folk. Eller... jag älskar idén med folk, sen blir det alltid fel i slutändan."

Jag avslutar recension med att fnissa lite åt denna geniala och grymt roliga rad.

Hi hi hi hi hi hi hi hihi hihi hi

Resan som började med ett slut

Ibland stöter man på ungdomsböcker som likaväl kan klassas som vuxenböcker. Jag vet egentligen inte varför vissa böcker får en ungdomsstämpel medan annan liknande litteratur anses lämpa sig bäst för vuxna. Språk och innehåll behöver inte skilja sig mellan vuxen- och ungdomsböcker så jag antar att det helt enkelt är godtyckligt emellanåt vilket signum en bok får på ryggen. Ungdomsboken "Resan som började med ett slut" av Zulmir Becevic kan (och bör) läsas av både ungdomar och vuxna. Räds inte ni där ute som känner er vuxna och inte vill komma i beröring med "sådan där pubertal ungdomslitt." Ni kan visa er ute med Becevics bok i nypan utan att skämmas, jag lovar.

"Resan som började med ett slut" handlar om Nino och hans familj som tvingas fly från Bosnien och kriget på Balkan och som hamnar i Sverige. Själva flykten beskrivs endast flyktigt (Göteborgsk lustighet), det är kring det nya livet i det nya landet som bokens handling kretsar.

Att vänja sig vid ett helt nytt land och sin nya tillvaro där kan inte vara lätt. Särskilt inte då man som invandrare ofta ser sig själv och betraktas av folk i omgivningen som en andra klassens medborgare. Nino hittar dock ganska snabbt någon form av trygghet i Sverige. Han får nära kompisar på flyktingförläggningen och börjar i skolan för att lära sig svenska. Men att se Sverige som sitt nya hemland har han svårt att göra. Han umgås ju till en början enbart med invandrare. De infödda svenskarna och deras liv är på lika långt avstånd från honom nu som de var då han bodde i Bosnien. Ninos föräldrar har också svårt för att känna sig hemma i det nya landet. De tappar bort sig själv alldeles och vet inte vilka de ska vara i sina nya liv. Värst är det för Ninos pappa. Den trygga familjefadern som han var i Bosnien kan han ju knappast fortsätta att vara i ett land, där han inte vet hur någonting fungerar. Han får allt sämre självförtroende och börjar dricka mer och mer.

Oj, det låter visst som Becevic är en riktig dysterkvist nu va!? Det tror jag inte att han är! Hans bok är faktiskt väldigt hoppfull, och innehåller mycket humor. Nino och hans familj mår miserabelt emellanåt men det känns aldrig helt hopplöst för dem. Sedan innehåller ju boken en liten kärlekshistoria också och det livar ju alltid upp. Det här är en bok som ni alla ska läsa! Jag ska dra mitt strå till stacken för att öka läsandet av denna bok på tre sätt.

1. Genom att blogga om den och ge den idel ros och inget ris (CHECK)
   
2. Genom att försöka få Becevic att komma och prata lite på högstadieskolan där jag jobbar.
   
3. Genom att vrida om näsan på var och en av mina vänner som inte följer mitt råd och läser detta guldkorn.
   

Tonight is the night of the vampire osv.

Jag har just läst "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist.
Boken är ovanlig på flera sätt:

1. "Låt den rätte komma in" kan beskrivas som en svensk vampyrroman, och hur många sådana har blivit utgivna genom åren!?
2. "Låt den rätte komma in" är något så ovanligt som en vampyrroman som har sålt galet bra.
   
3. "Låt den rätte komma in" är en av de få vampyrromanerna som jag, Tobias, tycker är bra.
   
4. "Låt den rätte komma in" är en av de få vampyrromanerna som jag, Tobias har läst. Med detta sagt blev väl punkt 3 ganska meningslös och ointressant. Men strunt i det.

Boken handlar om Oskar, en tolvårig pojke som bor i Blackeberg och som har det jobbigt i skolan. Mobbning är ett för svagt uttryck för att beskriva det som han utsätts för. Tortyr är mer passande. Han har tre plågoandar som gör livet till ett helvete för honom, och i och med att han fått "hackkyckling" stämplat i pannan är det ingen annan som vill/vågar umgås med honom heller. Oskar är således ganska ensam. Ensam och arg! Men så en kväll vänder det, Oskar träffar en flicka på gården utanför höghuset där han bor. Flickan heter Eli och verkar lite konstig, men hon känns ändå som en potentiell kompis tycker Oskar. Samtidigt sker ett bestialiskt mord på en pojke i en skog inte långt ifrån Balckeberg. Pojken har blivit uppskuren och tappad på blod. Polisen tror att det är en galen ritualmördare som har varit i farten, men vi som har snappat upp ett och annat om Ajvide Lindqvists bok redan innan vi började läsa den vet ju att så inte är fallet. Vi misstänker istället en hungrig vampyr. Men vem är denna vampyr och hur mycket blod kommer att drickas innan historien når sitt slut. Det får man veta om man läser denna kusliga bok.

Som jag redan har avslöjat gillar jag boken. Framför allt för den känlsa som den väcker. En dyster, kuslig och mörk känsla som gör att den är perfekt att avnjuta uppkurad i soffan. Det slår mig att höstlig förort är en ytterst passande miljö för en vampyrroman att utspela sig i. Ajvide Lindqvist har lyckats skapa en roman om vampyrer som inte bara är intressant för dem som gillar att läsa om vampyrer. Skildringen av Oskars situation som mobbad är gripande och de andra levnadsödena som dyker upp i romanen är också fängslande.

Ska sägas att boken då och då är riktigt äcklig. Blodet sprutar (ej så förvånande kanske), folk kräks på löpande band och kissar och bajsar på sig av skräck. Det kan bli lite väl osmakligt ibland och vid något tillfälle blir det faktiskt för mycket för min del. Men det är ett litet minus till en bok som annars har många plus.

Såg för övrigt en intervju på TV med författaren. Han betedde sig märkligt, var spattig liksom, är han månne en............
Pass er alla ni som besöker bokmässor och liknande där denna man kan tänkas dyka upp. Tätstickad, svårgenomtränglig polotröja är att rekomendera om ni promt måste möta honom.