Nu ska här sammanfattas

Idag har Tobias tänkt en del. Han har rynkat sin panna både en och två gånger och bankat skallen i väggen för att skaka fram klokheter. Varför detta självplågeri, undrar ni, har vår käre vän börjat oroa sig mer en rimligt mycket för den globala uppvärmning, eller har han månne fått för sig att hjälpa sin söta flickvän med den där jobbiga jobbiga D-uppsatsen. Svaret är Nej, för en så snäll och godhjärtad person är inte Tobias. Istället har han bestämt sig för att vara extra egocentrerad idag. Han ska nämligen sammanfatta sitt år i musik. Till att börja med vill han skriva lite om de artister och låtar (nya som gamla) som rumsterat mest i hans skalle under året.

Här övergår bloggaren till att skriva om sig själv i första person. Hej hej, här är jag (inte han)!

Anthony and the Johnsons: När Anthony sjunger tror man på honom. När Anthony spelar piano och sjunger tror man .........att man på allvar ska falla i gråt där framför stereon. Ibland gör man kanske det. Anthony är bra på det där med känsla och väcker ett trivsamt vemod inom mig.
Mest frekvent spelade låt under 2006: The Lake

Stina Nordenstam: Nordenstam är en artist som jag aldrig kan tröttna på. Hon är också fantastisk på det där med känsla. Jag känner människor som skarpt ogillar Nordenstam som artist på grund av hennes ovanliga röst och hennes något skumma engelska uttal. För mig är det tvärtom. Hennes storhet som artist ligger enligt mig i uttalen och den där fina fina rösten.
Mest frekvent spelade låt under 2006: Fireworks, hon var bra redan 1994.

Slagsmålsklubben: Under någon månad i somras lyssnade endast på Smk:s nintendopop. Jag var tvungen att sluta när jag tvångsmässigt började klä mig som en rörmockare och promt skulle kalla min bror för Luigi.
Mest frekvent spelade låt: Rakade ögonbryn ska det vara

Handsomeboy Tecnique: Japansk samplingsmästare som fick mig att skaka min beniga bakdel.
Mest frekvent spelade låt: Your Blessings

Morrissey: Den gamle popikonen kom under året med sitt kanske allra vassaste soloalbum hittills i sin karriär. Hädar jag nu?
Mest frekvent spelade låt: The youngest was the most loved

Franciose Hardy: Fransk visa/schlager när den är som allra bäst. Hardy passar bra på en promenad under en solig vårdag.
Mest frekvent spelade låt: Ce Petit coeur

Jonathan Richman: Upptäckte denne mans storhet för nägra år sedan (tack Mattias bland andra) och har varit såld sedan dess. En kärleksförklaring till denne man utlovas på denna blogg någon gång under våren
Mest frekvent spelade låt: Give Paris one more chance

M. Ward: Mannen har en otrolig röst och skriver låtar som för tankarna till amerikansk landsbygd. Ibland är det bluesigt och mörkt och i bland sprudlande ljust.
Mest frekvent spelade låt: Undertaker

Jazz i största allmänhet: Under de första månaderna på året bodde jag i Katrineholm. På kvällarna som ibland kunde kännas lite ensamma passade det som handen i handsken att spisa lite stillsam jazz. Är fortfarande en novis vad gäller denna genre men jobbar på det
Nina Simone: Little girl blue

I övrigt sög mina öron glatt åt sig musik från följande artister under året:
Håkan Hellström
Tom Waits
Flaming Lips
France Gall
Serge Gainsbourg
Belle And Sebastian
Ed Harcourt

Årets läsupplevelse

Någon gång i april läste jag Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära". Trots att minnet kanske sviker mig något så här ca 8 månader senare, så ska jag nu försöka förklara varför jag anser att Foer har skrivit årets mest klockrena bok.

"Extremt högt och otroligt nära" är historien om den minst sagt överintelligente 10-åringen Oscar som sörjer sin pappa. Pappan gick till sitt arbete som vanligt i ett av World trade centers tvillingtorn den 11 sep 2001 och kom aldrig hem igen. En viktig del i Oscars sorgearbete blir att ge sig ut i New Yorks villervalla för att finna ett lås i vilket en mystisk nyckel som pappan lämnat efter sig passar. Oscar lägger ner hela sin själ i arbetet och sökandet blir till ett äventyr utöver det vanliga.

Foers berättelse har det mesta:

• Ett språk som ibland bara kan beskrivas som renaste poesin


• burlesk humor


• intressant skruvade karaktärer (ett krav från min sida för att jag ska uppskatta en bok)


• En vackert melankolisk stämning


• Spänning i värsta Agatha Christie-andan


• En klockren skildring av sorg ( ibland blev jag tvungen att kika efter så att jag inte hade en liten kniv uppstucken någonstans i buken. Kändes liksom en hel del i magen när man läste)

Författaren lyckas med konststycket att blanda glädje och sorg så att dessa två motpoler står i perfekt proportion till varandra. När allt blir väldigt mörkt och man som läsare hänger som mest med huvudet slänger Foer in en komisk sekvens som gör att man plötsligt sitter där rak i ryggen igen och flinar förtjust.

Det här är ta mig tusan en av de bästa böcker som jag någonsin har läst!

Jag, julen och Shane MacGowan

Så var det jul igen. Jag är hemma hos mor och far och har det mysigt, trots att vädret inte är något "kura-inne-väder" precis. Var just ute på en promenad och hade det inte varit för en och annan käck julhälsning från grannarna så skulle jag förmodligen helt glömt att det var julafton, vädret är väl ungefär som det brukar vara vid påsk

Tänkte ta tillfället i akt och önska alla en God jul. Har ni problem med julstämningen så här i vårvädret så råder jag er till att lyssna på Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty McColl. En galet fin låt som säkerligen ni alla redan har koll på. Men vem vet, ni kanske har glömt bort den och då är det ju oerhört passande att jag tipsar om den nu.

I senaste Mojo finns för övrigt en bild på Shane MacGowan (The Pogues) iförd tomtedress och full som en tunna. Enormt förnedrande bild. Fotografen måste ha tvingat på honom denna utstyrsel. MacGowan verkar ha fullt upp med att hålla sig i upprätt läge. Han är en eller möjligtvis två millimeter från att förlora medvetandet ser det ut som. Nu har jag inte tidningen här framför mig och jag minns inte riktigt vad fotografen hade att säga om bilden men han borde skämmas minsann.

Jag har letat efter bilden med ljus och lykta på nätet för att ni skulle kunna få se den här på bloggen men jag kan inte finna den. Kanske tur det! Ni får här ovan istället två bilder, för samman dessa i huvudet och ni har bilden jag pratar om på pricken. Se där, lite kul julhuvudbry från mig till er så här på julafton!

GOD JUL!

Rapport om en Rapportserie

En av mina absoluta favoritserier från min barndom är "Rapport till himlen". Jag måste ha varit sisådär 12-13 år när den visades för första gången (har den visats en andra gång?). Jag minns att jag blev en smula kär i Lina Englunds karaktär och kände en väldig tomhet när det fjärde och sista avsnittet tog slut. Jag kände men nog helt enkelt dumpad! Stackars stackars lille Tobias! Nu har jag funnit serien på DVD och sett den igen.

"Rapport till himlen" kan beskrivas som ett försök att göra ett svenskt Twin Peaks. Här finns alla ingredienser. Ett mord, mycket spänning, en stor portion udda humor och skruvade karaktärer. Nu vill jag ju inte påstå att regissören Ulf Malmros når upp till David Lynch-klass men han gör ett tappert försök, och jag gillar faktiskt "Rapport till himlen" nästan lika mycket idag som jag gjorde 1994-1995. Skådespeleriet är lite knackigt på sina håll, det stör sig nog den 25-årige Tobias lite mer på än vad den 14-årige diton gjorde. Men huvudrollsinnehavarna klarar sig ok. Den största behållningen är Vanna Rosenberg. Hon är helt suverän som den minst sagt pratglada Sonja. Sedan gör ju Kjell Bergqvist den roll han alltid gör (smått förvirrad och babbligt disträ) och det går ju alltid hem i min värld.

Ikväll blir det, helt traditionsenligt så här dagarna innan jul, "Ett Päron till farsa firar Jul". Ett lika stort måste som knäck i truten och hyacintdoft i nosen i juletid.

Möte med hon den där vitklädda

Nu har man bivit helylle på riktigt. Jag har just varit på luciakonsert i kyrkan och är helt lyrisk. Att höra en kör i en riktigt gammal och vacker kyrka fullt med tända ljus måste baske mig vara bland det mäktigaste man kan uppleva. Det roliga och det som gör att jag numera får anses vara ungefär lika helylle som Niklas Strömstedt är att jag ansåg att en av höjdpunkterna under kvällen var den omgjorda lite så där Real group-crazy versionen av Staffansvisan. Här dräller det minsann av vuxenpoäng. Slå det om ni kan!!

Konstnärsliv på film

Det finns egentligen inte så särskilt många vassa filmer om konstnärer (brett begrepp, här inkluderar jag allt från musiker till författare) som lever eller har levat. Ofta är filmerna upplagda på nästan exakt samma vis. Huvudpersonen kommer från en ganska kass bakgrund, tar sig ändå fram på grund av sina galna idéer, når toppen och avgudas av alla. Sedan bär det käpprätt åt helvete, det börjar knarkas hejvilt. Är huvudpersonen en man misshandlar han sin äkta hälft och blir stammis på den närliggande lyxbordellen. Är huvudpersonen en kvinna möter hon någon elak man eller försöker ta livet av sig på grund av depression. Lite trist och fantasilöst kan tyckas att man så sällan vågar satsa på att göra filmer om konstnärer som sticker ut från denna mall.

Det finns dock några godingar att finna bland konstnärsbiografierna, några där inte intrigen känns uttjatad.

Jag vurmar t ex mycket för "Man on the moon" där den minst sagt skruvade komikern Andy Kaufmans (se bilden) liv poträtteras. Kaufmans tankar om vad humor är stämmer kanske inte helt överens med vad gemene man anser är humor och hans provokativa upptåg gör sig väldigt bra på film. Själv blir jag mest imponerad av Kaufman för att han vågade dra skämt som fick honom att framstå som världens största skitstövel. För det krävs det en grym tro på vad man gör och en självbevarelsedrift som är lika med noll.

"Capote" som kom i år är också väldigt sevärd. Som de flesta av er säkert redan vet handlar den om författaren Truman Capote och hans arbete med boken "Med kallt blod". Hörde förresten nyligen att en annan regissör förutom Bennett Miller som gjorde "Capote" också höll på med en film om samma period i Truman Capotes liv samtidigt som Miller. Tror att den har premiär snart eller om den möjligen redan har börjat visas. Den kommer ju inte gå så bra. Taskigt läge för den stackars regissören.

Sen finns det ju godingar som "Walk the line" om Johnny Cash, "Timmarna" om Virginia Woolf och den kanske något överskattade men ändå snygga "Amadeus" om Mozart. Någon som har fler exempel??

Ps. Jag tänkte även nämna E.T ( The Extra-Terrestrial) som en finfin konstnärsskildring, men sen kom jag på att den där lille brune ju inte är en konstnär utan en rymdvarelse. Dessutom har han väl inte funnits på riktigt. Sen är jag en av de få som inte har sett filmen om honom heller så jag valde slutligen att inte yppa något om denna film i detta inlägg.

Nej, nu har jag tramsat färdigt.....Adjö till nästa gång!

Tobias är lite kär i söndagen

Det finns en dag i veckan då min strävan efter att göra något av mening är som bortblåst. Ni kanske känner till den dagen, Söndag heter den. "Oj! tänker ni nu. Fy tusan vad hemskt. Den stackarn har en depression av det återkommande slaget som dyker över honom var sjunde dag." Ni tänker fel. Jag gillar nämligen söndagar skarpt

När jag var liten formligen hatade jag söndagar, söndagsångesten var stor och det hände faktiskt att jag fällde en tår på söndagskvällen för att helgen var över. Ibland kunde till och med söndagskänslan gripa tag om mig redan under mina sista vakna timmar på lördagen. "HELGEN ÄR SLUT, HELGEN ÄR SLUT!!" ekade det i min lilla pojkskalle. Värst var det när jag var 6 år och gick på simskola varje måndag. Av någon anledning blev söndagskänslan mycket kraftigare då jag visste att jag skulle tvingas ner i en kall bassäng nästa dag och förnedras med diverse färgglada flytbojer fästade vid min spensliga kropp. OCH DEN DJUPA DELEN AV BASSÄNGEN!! HUUH!!

I takt med att jag blev äldre försvagades mina hatkänslor mot söndagsdygnet. Under min tonårstid var söndagen vilodag med stort V. 7-timmarspass framför TV:n under denna dag var inte ovanliga. Det var en såpa-torterad Tobias som gick och lade sig varje söndag.

När jag så började på högskola och universitet flöt veckans dagar mer eller mindre ihop. Alla dagar var lika. Man valde själv när det var vardag och helgen kom när man visslade liksom. Pluggade gjorde man lite närsom helst, det kunde vara lördag, onsdag eller söndag, det spelade egentligen inte någon roll. Ett tag glömde jag faktiskt bort att det fanns veckodagar...eller hmm...kanske inte...men nästan.

Nu har jag ju jobb och sådär så jag är ju inne i vardag-helg-vardag-helg-lunken. Och fast att det nu är läge för den gamla söndagskänslan att komma tillbaka (en hel lång arbetsvecka framför sig varje söndag och sådär) så gör den inte det. Faktum är att jag aldrig har uppskattat söndagen mer än vad jag gör nu. Söndagen är som ett besök på ett stillsamt ölhak, det händer ta mig tusan ingenting men det är väldigt trevligt ändå. För att visa hur fin söndagen kan vara listar jag här nedan tre trevliga saker som jag har gjort eller ska göra idag, en helt vanlig söndag.

1. Jag har läst en hel del.
Sökarna- Novellsamling av P.O Sundman. Kanontrevlig läsning fastän det i stort sett inte händer någonting (lite som söndagen)

2. Jag har handlat god mat tillsammans med min favvoflicka, och sedan har vi tillagat och ätit upp all denna mat.

3. Jag ska se "Man on the moon" som jag visserligen redan har sett men som tåls att ses flera gånger. Jim Carrey är ju alltid suverän i lite mer allvarliga roller. Allra bäst är han i favoritfilmen "Eternal sunshine on a spotless mind" men han är tokbra i "Man on the moon" också.