Nu ska här sammanfattas

Idag har Tobias tänkt en del. Han har rynkat sin panna både en och två gånger och bankat skallen i väggen för att skaka fram klokheter. Varför detta självplågeri, undrar ni, har vår käre vän börjat oroa sig mer en rimligt mycket för den globala uppvärmning, eller har han månne fått för sig att hjälpa sin söta flickvän med den där jobbiga jobbiga D-uppsatsen. Svaret är Nej, för en så snäll och godhjärtad person är inte Tobias. Istället har han bestämt sig för att vara extra egocentrerad idag. Han ska nämligen sammanfatta sitt år i musik. Till att börja med vill han skriva lite om de artister och låtar (nya som gamla) som rumsterat mest i hans skalle under året.

Här övergår bloggaren till att skriva om sig själv i första person. Hej hej, här är jag (inte han)!

Anthony and the Johnsons: När Anthony sjunger tror man på honom. När Anthony spelar piano och sjunger tror man .........att man på allvar ska falla i gråt där framför stereon. Ibland gör man kanske det. Anthony är bra på det där med känsla och väcker ett trivsamt vemod inom mig.
Mest frekvent spelade låt under 2006: The Lake

Stina Nordenstam: Nordenstam är en artist som jag aldrig kan tröttna på. Hon är också fantastisk på det där med känsla. Jag känner människor som skarpt ogillar Nordenstam som artist på grund av hennes ovanliga röst och hennes något skumma engelska uttal. För mig är det tvärtom. Hennes storhet som artist ligger enligt mig i uttalen och den där fina fina rösten.
Mest frekvent spelade låt under 2006: Fireworks, hon var bra redan 1994.

Slagsmålsklubben: Under någon månad i somras lyssnade endast på Smk:s nintendopop. Jag var tvungen att sluta när jag tvångsmässigt började klä mig som en rörmockare och promt skulle kalla min bror för Luigi.
Mest frekvent spelade låt: Rakade ögonbryn ska det vara

Handsomeboy Tecnique: Japansk samplingsmästare som fick mig att skaka min beniga bakdel.
Mest frekvent spelade låt: Your Blessings

Morrissey: Den gamle popikonen kom under året med sitt kanske allra vassaste soloalbum hittills i sin karriär. Hädar jag nu?
Mest frekvent spelade låt: The youngest was the most loved

Franciose Hardy: Fransk visa/schlager när den är som allra bäst. Hardy passar bra på en promenad under en solig vårdag.
Mest frekvent spelade låt: Ce Petit coeur

Jonathan Richman: Upptäckte denne mans storhet för nägra år sedan (tack Mattias bland andra) och har varit såld sedan dess. En kärleksförklaring till denne man utlovas på denna blogg någon gång under våren
Mest frekvent spelade låt: Give Paris one more chance

M. Ward: Mannen har en otrolig röst och skriver låtar som för tankarna till amerikansk landsbygd. Ibland är det bluesigt och mörkt och i bland sprudlande ljust.
Mest frekvent spelade låt: Undertaker

Jazz i största allmänhet: Under de första månaderna på året bodde jag i Katrineholm. På kvällarna som ibland kunde kännas lite ensamma passade det som handen i handsken att spisa lite stillsam jazz. Är fortfarande en novis vad gäller denna genre men jobbar på det
Nina Simone: Little girl blue

I övrigt sög mina öron glatt åt sig musik från följande artister under året:
Håkan Hellström
Tom Waits
Flaming Lips
France Gall
Serge Gainsbourg
Belle And Sebastian
Ed Harcourt

Årets läsupplevelse

Någon gång i april läste jag Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära". Trots att minnet kanske sviker mig något så här ca 8 månader senare, så ska jag nu försöka förklara varför jag anser att Foer har skrivit årets mest klockrena bok.

"Extremt högt och otroligt nära" är historien om den minst sagt överintelligente 10-åringen Oscar som sörjer sin pappa. Pappan gick till sitt arbete som vanligt i ett av World trade centers tvillingtorn den 11 sep 2001 och kom aldrig hem igen. En viktig del i Oscars sorgearbete blir att ge sig ut i New Yorks villervalla för att finna ett lås i vilket en mystisk nyckel som pappan lämnat efter sig passar. Oscar lägger ner hela sin själ i arbetet och sökandet blir till ett äventyr utöver det vanliga.

Foers berättelse har det mesta:

• Ett språk som ibland bara kan beskrivas som renaste poesin


• burlesk humor


• intressant skruvade karaktärer (ett krav från min sida för att jag ska uppskatta en bok)


• En vackert melankolisk stämning


• Spänning i värsta Agatha Christie-andan


• En klockren skildring av sorg ( ibland blev jag tvungen att kika efter så att jag inte hade en liten kniv uppstucken någonstans i buken. Kändes liksom en hel del i magen när man läste)

Författaren lyckas med konststycket att blanda glädje och sorg så att dessa två motpoler står i perfekt proportion till varandra. När allt blir väldigt mörkt och man som läsare hänger som mest med huvudet slänger Foer in en komisk sekvens som gör att man plötsligt sitter där rak i ryggen igen och flinar förtjust.

Det här är ta mig tusan en av de bästa böcker som jag någonsin har läst!

Jag, julen och Shane MacGowan

Så var det jul igen. Jag är hemma hos mor och far och har det mysigt, trots att vädret inte är något "kura-inne-väder" precis. Var just ute på en promenad och hade det inte varit för en och annan käck julhälsning från grannarna så skulle jag förmodligen helt glömt att det var julafton, vädret är väl ungefär som det brukar vara vid påsk

Tänkte ta tillfället i akt och önska alla en God jul. Har ni problem med julstämningen så här i vårvädret så råder jag er till att lyssna på Fairytale of New York med The Pogues och Kirsty McColl. En galet fin låt som säkerligen ni alla redan har koll på. Men vem vet, ni kanske har glömt bort den och då är det ju oerhört passande att jag tipsar om den nu.

I senaste Mojo finns för övrigt en bild på Shane MacGowan (The Pogues) iförd tomtedress och full som en tunna. Enormt förnedrande bild. Fotografen måste ha tvingat på honom denna utstyrsel. MacGowan verkar ha fullt upp med att hålla sig i upprätt läge. Han är en eller möjligtvis två millimeter från att förlora medvetandet ser det ut som. Nu har jag inte tidningen här framför mig och jag minns inte riktigt vad fotografen hade att säga om bilden men han borde skämmas minsann.

Jag har letat efter bilden med ljus och lykta på nätet för att ni skulle kunna få se den här på bloggen men jag kan inte finna den. Kanske tur det! Ni får här ovan istället två bilder, för samman dessa i huvudet och ni har bilden jag pratar om på pricken. Se där, lite kul julhuvudbry från mig till er så här på julafton!

GOD JUL!

Rapport om en Rapportserie

En av mina absoluta favoritserier från min barndom är "Rapport till himlen". Jag måste ha varit sisådär 12-13 år när den visades för första gången (har den visats en andra gång?). Jag minns att jag blev en smula kär i Lina Englunds karaktär och kände en väldig tomhet när det fjärde och sista avsnittet tog slut. Jag kände men nog helt enkelt dumpad! Stackars stackars lille Tobias! Nu har jag funnit serien på DVD och sett den igen.

"Rapport till himlen" kan beskrivas som ett försök att göra ett svenskt Twin Peaks. Här finns alla ingredienser. Ett mord, mycket spänning, en stor portion udda humor och skruvade karaktärer. Nu vill jag ju inte påstå att regissören Ulf Malmros når upp till David Lynch-klass men han gör ett tappert försök, och jag gillar faktiskt "Rapport till himlen" nästan lika mycket idag som jag gjorde 1994-1995. Skådespeleriet är lite knackigt på sina håll, det stör sig nog den 25-årige Tobias lite mer på än vad den 14-årige diton gjorde. Men huvudrollsinnehavarna klarar sig ok. Den största behållningen är Vanna Rosenberg. Hon är helt suverän som den minst sagt pratglada Sonja. Sedan gör ju Kjell Bergqvist den roll han alltid gör (smått förvirrad och babbligt disträ) och det går ju alltid hem i min värld.

Ikväll blir det, helt traditionsenligt så här dagarna innan jul, "Ett Päron till farsa firar Jul". Ett lika stort måste som knäck i truten och hyacintdoft i nosen i juletid.

Möte med hon den där vitklädda

Nu har man bivit helylle på riktigt. Jag har just varit på luciakonsert i kyrkan och är helt lyrisk. Att höra en kör i en riktigt gammal och vacker kyrka fullt med tända ljus måste baske mig vara bland det mäktigaste man kan uppleva. Det roliga och det som gör att jag numera får anses vara ungefär lika helylle som Niklas Strömstedt är att jag ansåg att en av höjdpunkterna under kvällen var den omgjorda lite så där Real group-crazy versionen av Staffansvisan. Här dräller det minsann av vuxenpoäng. Slå det om ni kan!!

Konstnärsliv på film

Det finns egentligen inte så särskilt många vassa filmer om konstnärer (brett begrepp, här inkluderar jag allt från musiker till författare) som lever eller har levat. Ofta är filmerna upplagda på nästan exakt samma vis. Huvudpersonen kommer från en ganska kass bakgrund, tar sig ändå fram på grund av sina galna idéer, når toppen och avgudas av alla. Sedan bär det käpprätt åt helvete, det börjar knarkas hejvilt. Är huvudpersonen en man misshandlar han sin äkta hälft och blir stammis på den närliggande lyxbordellen. Är huvudpersonen en kvinna möter hon någon elak man eller försöker ta livet av sig på grund av depression. Lite trist och fantasilöst kan tyckas att man så sällan vågar satsa på att göra filmer om konstnärer som sticker ut från denna mall.

Det finns dock några godingar att finna bland konstnärsbiografierna, några där inte intrigen känns uttjatad.

Jag vurmar t ex mycket för "Man on the moon" där den minst sagt skruvade komikern Andy Kaufmans (se bilden) liv poträtteras. Kaufmans tankar om vad humor är stämmer kanske inte helt överens med vad gemene man anser är humor och hans provokativa upptåg gör sig väldigt bra på film. Själv blir jag mest imponerad av Kaufman för att han vågade dra skämt som fick honom att framstå som världens största skitstövel. För det krävs det en grym tro på vad man gör och en självbevarelsedrift som är lika med noll.

"Capote" som kom i år är också väldigt sevärd. Som de flesta av er säkert redan vet handlar den om författaren Truman Capote och hans arbete med boken "Med kallt blod". Hörde förresten nyligen att en annan regissör förutom Bennett Miller som gjorde "Capote" också höll på med en film om samma period i Truman Capotes liv samtidigt som Miller. Tror att den har premiär snart eller om den möjligen redan har börjat visas. Den kommer ju inte gå så bra. Taskigt läge för den stackars regissören.

Sen finns det ju godingar som "Walk the line" om Johnny Cash, "Timmarna" om Virginia Woolf och den kanske något överskattade men ändå snygga "Amadeus" om Mozart. Någon som har fler exempel??

Ps. Jag tänkte även nämna E.T ( The Extra-Terrestrial) som en finfin konstnärsskildring, men sen kom jag på att den där lille brune ju inte är en konstnär utan en rymdvarelse. Dessutom har han väl inte funnits på riktigt. Sen är jag en av de få som inte har sett filmen om honom heller så jag valde slutligen att inte yppa något om denna film i detta inlägg.

Nej, nu har jag tramsat färdigt.....Adjö till nästa gång!

Tobias är lite kär i söndagen

Det finns en dag i veckan då min strävan efter att göra något av mening är som bortblåst. Ni kanske känner till den dagen, Söndag heter den. "Oj! tänker ni nu. Fy tusan vad hemskt. Den stackarn har en depression av det återkommande slaget som dyker över honom var sjunde dag." Ni tänker fel. Jag gillar nämligen söndagar skarpt

När jag var liten formligen hatade jag söndagar, söndagsångesten var stor och det hände faktiskt att jag fällde en tår på söndagskvällen för att helgen var över. Ibland kunde till och med söndagskänslan gripa tag om mig redan under mina sista vakna timmar på lördagen. "HELGEN ÄR SLUT, HELGEN ÄR SLUT!!" ekade det i min lilla pojkskalle. Värst var det när jag var 6 år och gick på simskola varje måndag. Av någon anledning blev söndagskänslan mycket kraftigare då jag visste att jag skulle tvingas ner i en kall bassäng nästa dag och förnedras med diverse färgglada flytbojer fästade vid min spensliga kropp. OCH DEN DJUPA DELEN AV BASSÄNGEN!! HUUH!!

I takt med att jag blev äldre försvagades mina hatkänslor mot söndagsdygnet. Under min tonårstid var söndagen vilodag med stort V. 7-timmarspass framför TV:n under denna dag var inte ovanliga. Det var en såpa-torterad Tobias som gick och lade sig varje söndag.

När jag så började på högskola och universitet flöt veckans dagar mer eller mindre ihop. Alla dagar var lika. Man valde själv när det var vardag och helgen kom när man visslade liksom. Pluggade gjorde man lite närsom helst, det kunde vara lördag, onsdag eller söndag, det spelade egentligen inte någon roll. Ett tag glömde jag faktiskt bort att det fanns veckodagar...eller hmm...kanske inte...men nästan.

Nu har jag ju jobb och sådär så jag är ju inne i vardag-helg-vardag-helg-lunken. Och fast att det nu är läge för den gamla söndagskänslan att komma tillbaka (en hel lång arbetsvecka framför sig varje söndag och sådär) så gör den inte det. Faktum är att jag aldrig har uppskattat söndagen mer än vad jag gör nu. Söndagen är som ett besök på ett stillsamt ölhak, det händer ta mig tusan ingenting men det är väldigt trevligt ändå. För att visa hur fin söndagen kan vara listar jag här nedan tre trevliga saker som jag har gjort eller ska göra idag, en helt vanlig söndag.

1. Jag har läst en hel del.
Sökarna- Novellsamling av P.O Sundman. Kanontrevlig läsning fastän det i stort sett inte händer någonting (lite som söndagen)

2. Jag har handlat god mat tillsammans med min favvoflicka, och sedan har vi tillagat och ätit upp all denna mat.

3. Jag ska se "Man on the moon" som jag visserligen redan har sett men som tåls att ses flera gånger. Jim Carrey är ju alltid suverän i lite mer allvarliga roller. Allra bäst är han i favoritfilmen "Eternal sunshine on a spotless mind" men han är tokbra i "Man on the moon" också.

Persepolis

Som ni kanske har märkt har jag på senaste tiden varit lite inne på serieromaner (gärna självbiografiska sådana). Efter att ha läst Per Jonssons fanastiska "Pojken i skogen" trodde jag inte att jag skulle hitta en seriebok som grep tag på samma sätt som denna. Ännu mer övertygad om detta blev jag när jag läste Unga Norrlänningar, en annan bok av Jonsson + några andra serieböcker. Dessa böcker nådde ju inte alls upp till "Pojken i skogen"-klass och därför framstod denna bok mer och mer som mästerverket med stort M bland de självbiografiska serieböckerna.

Men så stiftade jag bekantskap med Marjane Satrapi och hennes "Persepolis" och upptäckte att jag blev minst lika betagen av hennes bok som av "Pojken i skogen". Historien tar sin början 1980, strax efter den islamiska revolutionen i Satrapis hemland Iran. Marjane Satrapi är vid den här tiden 10 år och plötsligt förändras hennes liv. Maktens män anser att man inte längre lever som goda muslimer i Iran och att västvärldens ideal i alltför hög grad har spritt sig i landet. Genom hårda lagar och mycket våld försöker man omforma Irans befolkning. Marjanes tillvaro i Iran blir liksom de flesta andras nu mycket osäker. Man tvingas att börja smyga med de flesta nöjen man har, att festa är exempelvis inte längre lagligt, och vågar inte uttala någon som helst kritik mot regimen utanför hemmets murar. Den frispråkiga Marjane kan dock inte alltid låta bli.

Boken beskriver på ett träffsäkert vis det dubbelliv som människorna tvingas börja leva. Ute bland folk är man högt religiösa varelser med alla attribut som mycket troende muslimer förväntas ha, medan man i hemmen fortsätter att leva likadant som man tidigare gjort. Många absurda händelser uppstår på grund av de strikta reglerna i Iran och som läsare skrattar man som besatt ibland. För vad annat kan man göra när man till exempel får följa med på en Krokikurs där modellerna som egentligen borde vara nakna är täckta från topp till tå så att konstnärsstudenterna inte kan urskilja minsta lilla kontur av deras kroppar.

Men Satrapis bok är absolut inte främst en humoristisk skildring. Författaren plockar utan att tveka fram de värsta av sina värsta minnen från sin barndom i Iran. Som om inte den egna regimens brutala behandling av den egna befolkningen vore nog för den unga Marjane så hamnar hon också snart mitt i kriget mellan Iran och Irak. Till stora delar är boken en orgie i hemska händelser och miserabla förhållanden, dödade vänner och brustna drömmar. Men Satrapi visar att det fanns en vardag i allt det hemska också, och det är framför allt den hon skildrar.

Som 14-åring skickar Marjanes föräldrar iväg henne till Österrike för att ge henne ett tryggare tillvaro och under en fjärdedel av boken får vi följa den unga iranskans osäkra och ensamma tonårsliv där. Som läsare frågar man sig var Marjane egentligen skulle ha haft det bäst, hos sin föräldrar i ett hårt krigsdrabbat Iran, eller i Österrike, där hon, alldeles för ung och alldeles för ensam, måste klara sig helt ensam.

Boken är både en suverän skildring av en barndom under hårda förhållanden och en historielektion där man som läsare får stor kunskap om en turbulent period i Irans historia.

Jag + homoband = sant

Så följer ännu ett kapitel i följetången "galet bra band med minst en homosexuell medlem". Vet inte varför det har blivit så här men jag faller pladask för alla band där homofolk ingår. Magnetic fields är ett toppenband, Hidden cameras och Anthony and the Johnsons likaså. Och visst tusan var Morrissey bättre än på länge på senaste skivan, lagom till att han gav oss några ganska tydliga hintar om att han, vilket man ju visserligen anat mycket länge, är homo.

Listan på finfina homoband kan göras lång men eftersom den uppenbarligen aldrig kan bli lång nog så har jag nu funnit ett nytt band att lägga till. Det var innan M. Ward- spelningen för några veckor sedan som en så förträfflig sång började ljuda i högtalarna på Pustervik. Jag blev alldeles sprallig, nästan lite yr, så där som man bara blir när man hör en bra låt. Så tog jag mod till mig och gick och frågade i dj-båset vad som spelades. Det visade sig att bandet hette The Ballet.

När M. Ward efter sin sista låt för kvällen stängt munnen och lagt gitarren åt sidan var jag faktiskt inte alls ledsen för detta. Mannen var ju fantastisk på alla vis (vilken pipa) men jag ville ju hem och göra efterforskningar kring den där låten med det där bandet som jag hade hört före konserten. Väl hemma började jag genast goooooogla efter the Ballet och efter några snedsteg in på diverse Ballettskolors hemsidor fann jag vad jag sökte. The Ballet visade sig vara ett band från New York bestående av, har ni hört på maken, idel homosar. Låtar fanns och ladda ner från hemsidan. Kika själva vet jag (www.thepirateship.org)! Låten jag hörde på Pustervik var "I hate the war" men de andra låtarna är ju kanon också , dessutom var skivan billig och färdas förhoppningsvis i detta nu över haven med siktet inställt på mitt brevinkast.

Nu börjar det visst bli dags att knyta ihop säcken. Jag driver alltså tesen att homoband och homoartister alltid är bra. Väldigt många är jättebra (se ovan), andra är bara bra men inga är direkt dåliga. Okej, ska väl erkänna att jag alltid har avskytt och alltid kommer att avsky Queen men....de är kanske bara undantaget som bekräftar regeln. Jag tror det!

3 i min ipod

Ed Harcourt - Pristine claw
Vi var och såg Harcourt i Stenhammarssalen igår faktiskt. Helt ok konsert, om så inte den mest inspirerade från artistens sida. Men Harcourt är dock en hyvens kille som kan få vilken dysterkvist som helst att tänja på smilbanden med sina lågmält roliga kommentarer och utspel. Sen kan han ju skriva fina melodier också. Bland annat Pristine claw som är en liten sak på akustisk gitarr som doftar 70-tal och trivsamt vemod lång väg.

Ps. Av någon anledning är Ed Harcourt och Jamie Oliver (den nakna kocken) samma person i min värld. Varför det har blivit så vet jag inte, kanske är det den engelska accenten och den käcka framtoningen som gör det. Och så är de väl lite lika också väl. I alla fall om man kisar lite och eventuellt tar på sig ett par väldigt lortiga brillor.


Bear Quartet - Tuna
Det här är väl egentligen inte en rocklåt i vanlig mening, mer en tonsatt dikt. Björnkvarteten spelar och Alexandra Dahlström läser Peter Nuottaniemis text. Och det är just denna text som är det väsentliga här. Med rader som:

"unikt är inte så jävla unikt, för allt är unikt, säger mamma"

och

"dom som kompenserat sin fulhet med personlighet och nu uppfattas inte bara som fula utan också konstiga sitter och lyssnar på skivor"

Det kallar jag väl formulerat!

Kanske borde Nuottaniemi följa Mattias Alkbergs exempel och bli poet, eller så ska han bara fortsätta att skriva finfina texter till Bear quartets melodier.


Anthony and the Johnsons - Child of God
En cover på den gamla soulstjärnan Millie Jacksons låt från 1972. Nu låter jag kanske väldigt insatt men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har hört originalet. Anthonys version är dock fantastisk. Egenligen är detta en väldigt enkel låt med en inte helt originell text på temat "det finns en hel del ruttna människor". Anthony lyckas dock göra den väldig speciell med desperation i rösten och känsliga fingrar på pianots tangenter.

En skolbibliotekarie gör sin plikt

Som skolbibliotekarie borde man väl göra lite reklam för barn- och ungdomsböcker så här kommer en liten recension av en ungdomsbok. En mycket bra sådan!!

Jag har läst en bok som jag egentligen borde ha läst för länge sedan, den fick augustpriset för något år sedan och är en av de senaste årens mest omtalade och omtyckta ungdomsböcker. Som ni litteraturkunniga där ute nu kanske redan har listat ut så heter boken "I taket lyser stjärnorna" och är skriven av Johanna Tydell. Anledningen till att jag inte har läst denna bok förrän nu har att göra med, att man som bibliotekarie ibland försöker ta vissa genvägar i sin strävan efter att verka påläst och ha koll på så många böcker som möjligt av dem som ges ut. Jag har således satsat mer krut på att läsa mindre omtalade böcker och tipsa om dem, än att läsa Tydells bok som jag redan ett otal gånger har fått noggrant återberättad för mig i ibland lite väl detaljerade recensioner. Tydells bok kunde jag alltså tipsa om utan att ha läst mer än några sidor i den. Jag fick ju då ett visst hum om språket i den och visste ju sedan innan genom andras omdömen att historien verkligen grep tag. Det kunde räcka tyckte mitt något stressade och pressade jag.

Till slut kunde jag dock inte hålla tassarna borta från boken längre. Jag började läsa några sidor utöver de jag tidigare kikat på, och vips så var jag fast, som i ett skruvstäd. För det är en fantastiskt fin och väldigt realistisk bok som jag just har slukat med hull och hår. Den handlar om Jenna, 13 år, som precis har börjat högstadiet. Hon lägger sin energi på att spana in och sukta efter en av skolans snyggingar, som hon innerst inne vet att hon inte kan få, samt att djupt hata tjejen i sin klass som har störst bröst och är sötast.

Visst låter väl Jenna som en ganska vanlig, måttligt populär 13-åring. Det är hon också! Men Jenna har en hemlighet, hon har en mamma som är sjuk, som har cancer, som kanske kommer att dö. Jenna är så klart rädd för detta och har på en liten lapp skrivit ett avtal med sig själv. Hon svär på att ta livet av sig om mamma dör.

Efter att ha läst de sista raderna i förra stycket kan man lätt tro att romanen inte är något annat än en sorgesång över en döende mamma, men så är det inte alls. Visst, mycket handlar om Jennas tankar kring sin mammas tillstånd, men Tydell lyckas skapa en fin symbios mellan avsnitten som rör mamman och delarna som rör mer alldagliga tonårsproblem. För Jenna tampas ju förstås, som alla andra tonåringar med sig själv och sin identitet. Hon vill gärna vara coolare och mer populär än hon är, trots att hon säger att coola och populära människorna på skolan är ytliga idioter. Hon får problem med sin bästa kompis som inte alls har samma strävan efter att bli populär som Jenna. De börjar glida ifrån varandra och Jenna blir mer och mer ensam. Men kanske kan hon finna en vän där hon minns anar det? (Cliffhanger!!)

Utseendefixering och den första fyllan är absolut inga originella ämnen i ungdomslitteraturen. Dessa ämnen behandlar Tydell i "I taket lyser stjärnorna", men hon gör det på ett trovärdigt sätt och utan att använda sig av klichéer, och lyckas beröra mig som läsare något alldeles ofantligt. Jag läste stora delar av boken på tåget till och från jobbet och kämpade vid flera tillfällen med att hålla tillbaka tårarna. Det kunde ju ha blivit hemskt pinsamt och kanske också dyrt om jag hade börjat droppa tårar på medresenärernas fina skjortor. Kemtvätt kostar!!

Ta och läs boken vet jag. Nu när jag säkert vet att det är en superbra bok ska jag framöver ha engagerade bokprat om den. Bättre sent än aldrig! Är dock inte speciellt orolig för att mina elever är medvetna om att jag är lite sen med tipset. Tro det eller ej men litteratur och böcker är inte det som främst intresserar högstadieungdomar:). Hmm.. men det kanske blir när de har läst "I taket lyser stjärnorna"

Ps. OOPS! Johanna Tydell är visst bara ett år äldre än mig och har redan hunnit ge ut två romaner. När kommer min första tros!?

Jag har fått en ny idol

Jo jo, det är sant!! Han heter Mats Jonsson och skriver självbiografiska serieböcker. Läste just hans "Pojken i skogen" och blev såld direkt. Boken skildrar Mats liv från det att han är en liten liten knodd fram till det att han börjar gymnasiet. Här blandas roliga episoder såsom beskrivningen av lille Mats fobiska rädsla för rotvältor(!) och hans första rockkonsert som blev ett trauma eftersom ljudet var lite väl högt för en tioårig pojke, med tragiska som de deprimerande mobbingsekvenserna.

Igenkänningsfaktorn är hög och man påminns när man läser boken om hur jobbigt man själv tyckte att det var många perioder i sin barndom. Jag var aldrig som Mats mobbad men jag minns att jag hade ont i magen för tusen olika saker. Framförallt var det min feghet som gjorde mig orolig. Jag var väldigt försiktig av mig (det är jag nu med) och vågade aldrig göra läskiga saker. När vi till exempel skulle åka till badhuset med skolan hade jag ångest en vecka innan eftersom jag var rädd för att bli retad för att jag bara vågade hoppa från en-meters-svikten (aldrig högre). Jag klarade mig ändå väldigt bra i skolan, var ganska poppis och sådär men jag får lov att säga att får jag välja så är jag mycket mycket hellre 25 år än någonstans mellan 5 och 16.

Många man stöter på är väldigt bra på att romantisera barndomen, vilket kan provocera mig lite. Då var vi fria, lyckliga och spang omkring och lekte hela dagarna etc etc. Så kan de säga. Men har de inte glömt något då. Har de inte glöm hur lätt man blev rädd för saker då, hur svårt man hade för förändringar och hur elaka man kunde vara mot varandra som barn. Det var ju en ständigt strid i skolan för att inte hamna utanför. Var det inte så här för de allra flesta. Det tror jag och jag känner att jag får det lite bekräftat när jag läser barndomsskildringar såsom Pojken i skogen. Man får tusen upplevelser av slaget "ja, just det, så var det ju precis!"

Det är lätt att förtränga det jobbiga i sin barndom om man ändå hade en okej sådan. Men vill du påminna dig lite om de inte helt angenäma händelserna så ska du läsa Mats Jonssons bok. Till på köpet får du ju också en galet fin läsupplevelse samt ett och annat gott skratt.

Ska väl också sägas att Mats Jonsson förutom serietecknare även är redaktör för tidskriften Galago samt spoken wordartist. På sin hemsida beskriver han sig som "snäll, mesig, självcentrerad, konflikträdd, blyg, social, självbekräftande, sådär lagom kreativ. Typ." Lite läskigt men jag tror ta mig tusan att alla de där adjektiven skulle kunna appliceras på mig.

En biograf blev besökt, Babel besågs

Jag var just på bio och såg Babel. Jäkligt bra film faktiskt. Hade ju sett "Älskade hundar" tidigare och vet ju att Alejandro González Iñárritu (regissören) kan sitt hantverk men det här var tusan bättre än väntat.

Jag är väldigt svag för flera-handlingar-som-vävs-ihop-filmer och Babel är en sådan. Det finns säkert något tjusig benämning på sådana filmer men ni får hålla till godo med min något amatörmässiga idag. Hur som helst..... Just ihopvävandet i Babel är inte så särskilt imponerande, jag tycker egentligen man kunde ha struntat i att försöka väva ihop alla berättelserna, nu blir det en smula krystat när man knyter. Berättelserna hade ändå fungerat som en helhet eftersom alla har ett och samma tema som jag ser det, nämligen kommunikationssvårigheter mellan människor. Men det spelar ingen roll att Iñárritu kopplar lite taskigt denna gång, för han har vaskat fram (eller manusförfattaren kanske) historier som berör, och som berör på djupet. Emellanåt satt jag och plågades i min sköna biostol, för att jag var så gripen av de i många fall tragiska historierna.

Filmen ska också har ha många plus för sitt snygga foto. Slutbilden över ett Tokyo om natten fick mig att tjippa efter andan. Man blir för övrigt alldeles sannslöst sugen på att fara till Japan när man ser filmen. Ni vet, som man känner när man ser Lost in Translation ungefär. Marocko däremot får man väl inte samma sug efter. Sten och sand och på sin höjd ett och annat ytterst primitivt boningshus är allt man får se från detta land.

Nu har min fantasi ebbat ut och jag befinner mig nästintill sovande över tangenterna. Jag får kämpa frenetiskt för att på ett värdigt sätt avsluta denna lilla recension. Har väl egentligen bara en sak att säga, summan av kademumman är..drumdrumdrum...Se filmen!!