Uppe med musik

Jag är uppe med musik. Ja jo det är sant. Både kroppsligen och själsligen. Själen har blivit glad av musik och det har fått kroppen att börja spritta. Armarna far som väderkvarnsvingar och jag har i mitt uppspelta tillstånd oerhört svårt att träffa rätt på tangentbordet. Och anledningen är Anna Järvinen, tjejen som tidigare var med i Granada och som nu satsar solo och just idag har släppt sin debutplatta. Järvinen har blivit väldigt hypad i div tidningar och jag kände att det var min plikt som musikintresserad att kolla upp henne. Jag klampar där för in på hennes myspace, klickar på måfå på en av hennes låtar, sitter sedan i gevakt under introt och lyssnar spänt på vad Järvinen har att bjuda på. Sedan smälter jag, som en mjukglass i Thailand smälter jag, för det här är något av det bästa jag hört på länge. Det är sprött och vackert men samtidigt trallvänligt. Det svänger, men det svänger stillsamt. Plötsligt börjar min mun sluddra obegripligheter. Märkliga fraser kommer ur det där hålet mitt i mitt nylle. "Järvinens röst: min tröst i höst", säger munnen. Högre och högre, snabbare och snabbare lämnar dessa ord min mun. Järvinens röst: min tröst i höst, JÄRVINENS RÖST: MIN TRÖST I HÖST. Så kommer jag till sans igen. Min något otämjda trut lugnar sig en smula. Jag börjar tänka, jag tänker att min trut inte är så dum ändå. För Järvinens röst är något alldeles extra. Inte sedan jag senast lyssnade på The Sundays har jag hört en sådan ljuvlig stämma. Jag är lycklig nu, lycklig och alldeles uppspelt. Men jag borde sova. Det kommer ju en arbetsdag imorgon sägs det. Jag måste tänka till på morgondagen, som min mor alltid sa när jag var liten.
Nu tänker jag till på den....morgondagen alltså... och beslutar mig för att varava ner och krypa till kojs. Det kan bli tufft i detta tillstånd. Men vem vet, redan om sisådär två timmar har jag kanske somnat till tonerna av exempelvis fantastiska "Kom hem". Gonatt!

Många i min Ipod

Jag är formligen omringad av bra musik för tillfället. Här följer några praktexempel:

Hans Appelqvist - Ty störst av allt är kärleken
Exprimentiell musik, Olof "Bamse" Tunberg och mycket romantik. Mer krävs inte för att det få mitt hjärta att picka lite fortare

I am a robot and proud - Grace days
Stillsamt blippbloppande som sitter som som en smäck strax innan man ska krypa ner i sin sköna säng

The Go! Team - Doin it right
Ännu en fantastisk låt från bandet som är mästare på att göra partydängor. Svängigare en den krokigaste av serpentinvägar

José Gonzalez - Crosses (Jori Hulkkonen remix)
Jag trodde att jag för längesedan hade tröttnat på Crosses, men så fick jag höra denna sköna remix och var såld igen.

St. Christopher - All of a tremble
Jag får aldrig nog av dessa Sarah records-banden. Så mesigt, så fint!!

CocoRosie - Japan
Som en upphottad och väldigt skruvad barnvisa. Ett oväntat opera-parti överraskar......och förhöjer faktiskt.

Headlights - Your old street
Gladpop när gladpop är som bäst. Det kan aldrig gå åt pipan när en xylofon är inblandad har jag hört.

Lite nytt att läsa

Jag har under flera år letat efter en tidning att prenumerera på. Jag vill återigen få uppleva den där känslan av ren lycka som jag kände som liten knatte när Bamse damp ner i brevlådan. Eftersom jag är musikintresserad har jag nosat en hel del på tidningar som Mojo, Uncut och Sonic. De har varit trevliga att ha att göra med, men jag har inte riktigt fastnat. På något vis känns det onödigt att läsa dem. Det finns ju så mycket trevliga musiksidor på nätet som jag läser. De där tidningarna ger mig lite av en överdos.

När BLM (Bonniers litterära magasin) började ges ut igen för några år sedan tändes hoppet i mig. Böcker är ju förbannat roligt, en tidning om böcker (å lite film) kan nog nästan bli lika roligt. Hade jag rätt! Jodå, BLM var en bra tidning men den hade typ två prenumeranter och så lades den ner (innan jag hann lära mig att säga Bonniers litterära magasin utan att staka mig faktiskt).

Jag var deppig några dagar efter det där men jag blev glad igen. Jag upptäckte nämligen snart tjusningen med tidningen Galago och mitt brevinkast började matas med detta fina seriemagasin. Men mycket vill ha mer och och mitt brevinkast har vrålat och gnytt om mer trevlig läsning. Jag har haft svårt att sova om nätterna men nu ska jag snart få tyst på det där lilla hålet i ytterdörren. Jag har nämligen hittat fram till en ny tidning, Tidningen Språk. Det första numret har just kommit ut och jag har ägnat delar av min söndag åt att läsa detta. Tidningen kan nog bäst beskrivas som ett "Värsta språket" (tv-programmet) i pappersformat. Här får man läsa om nya ord (vad de betyder, hur de har uppstått etc.) och man får svar på språkfrågor som man aldrig har funderat över, men som ändå är intressanta att få svar på. Dessutom innehåller tidningen en hel del intressanta längre texter. I det första numret kan man till exempel läsa ett och annat om ungdomsspråk och bjuds på en uttömmande text om det skorrande r:et och dess historia.

FRÅGA 1
Låter det hela ungefär lika torrt som en skorpa?

SVAR 1
Ja..kanske!

FRÅGA 2
Är tidningen ganska torr och tråkig?

SVAR 2
Absolut inte!!! Den är väldigt underhållande och intressant. Dessutom kommer texter signerade Fredrik Lindström och Jonas Hallberg att vara stående inslag i tidningen. Det kan väl knappt bli bättre! Bamse-i-brevlådan-känsla är tillbaka!

Äckligt = härligt (ibland)

I förordet till Stig Larssons roman Nyår skriver Jan Arland att han får känslan av att denna Larssons mest hyllade bok känns rutten. Han menar då inte att han tycker att boken är dålig, utan snarare att Larsson i den lyckas skapa en stämning som känns kvalmig, osmaklig och grotesk. Och han har så rätt, boken känns vidrig på många sätt. Att läsa den är som att dricka sur mjölk med stora klumpar i...och gilla det. Fy tusan vad lockade ni måste bli att läsa boken nu!!...eller inte. Men jag rekommenderar er ändå att göra det för den ger er en läsupplevelse utöver det vanliga.

Handlingen är i grunden densamma som den i Camus Främlingen eller Houellebecqs Konkurrens till döds. Vi får således följa en känslokall kille som flippar ur. I Nyår heter denna kille Kenneth. I bokens början är han i 25-30 årsåldern och har just varit med om en allvarlig skidolycka. Hans huvud har fått ett par kraftiga smällar och minnet är borta borta borta (eko). När minnet så kommer tillbaka inser Kenneth att han inte tycker om den person som han ska vara (som alla tror att han är). Han bestämmer sig därför för att lämna fru och barn och starta ett nytt liv. Det går sådär kan man säga! Kenneth träffar en hel del skumma typer, gör en hel del ännu skummare saker och man inser snart att han fullständigt saknar empatisk förmåga.

Larsson skriver korthugget men ändå väldigt snyggt. Vi får hela historien ur Kenneths perspektiv och hans kalla syn på sin omgivning och på livet i stort avspeglar sig i språket. Tjusigt! I Kenneths huvud kan det vara snurrigt och således är historien emellanåt också ganska snurrig. Man vet aldrig riktigt vad som är sant av det som Kenneth berättar. Men lika skruvad och märklig som historien kan vara under vissa stunder, lika torftigt vardaglig och grå kan den vara i nästa. I en episod beskriver till exempel Kenneth hur han träffar en nyfunnen kamrat. De ser på film och börjar sedan skojbrottas. Som läsare tror man att situationen på något vis ska urarta. Nu blir det snart slagsmål på riktigt eller varför inte...nu blir det bögsex. Men icke sa nicke, de två männen tröttnar bara på att brottas och sen är det inget mer med det. Boken är fylld av sådana episoder där något byggs upp för att sedan sluta i ett antiklimax. Det händer egentligen väldigt lite i boken och när det verkligen händer något uppseendeväckande eller skrämmande, så beskriver Kenneth det med en axelryckning. Jäkligt obehagligt!

I flera år har jag tänkt ta itu med Stig Larssons böcker. Nu har jag börjat och betat av en av de fyra romanerna. Något säger mig att jag snart fortsätter för Nyår gav verkligen mersmak. Jag läste den snabbt för den är väldigt svår at lägga ifrån sig, och den där ruttna stanken som omger boken upplever min lilla nos den ljuvaste parfymdoft.

Don´t shoot the ukuleleplayer

Under en halvårsperiod för sisådär fyra år sedan kunde man se Tobias sitta som klistrad framför sin 14 tums tv-apparat i sitt studentrum varje söndagsnatt. Tittade man närmare (gjorde en inzoomning på hans lilla face) kunde man se hur det glittrade i hans ögon. Hade han blivit frälst, var det The God channel han så intresserat satt och glodde på? Oh nej, det var värre än så. Han hade nämligen fastnat för (blivit besatt av) en UR-kursen "Så lär du dig spela ukulele" (eller Ucke som den vane spelaren säger). Ännu hade han inte inskaffat någon sådan där pyttig gitarr men han var fast besluten om att en dag göra det. Men en så länge satt han bara där framför skärmen och beundrade kursledaren som tog det ena rena ackordet efter det andra på den där lilla tingesten som han varsamt höll i sin hand. "Riktiga män spelar ukulele", tänkte han.

Några månader senare...

Varsamt varsamt avlägsnade han omslagspappret kring den julklapp som han några dagar tidigare hade köpt till sig själv, och snart låg där i hans famn och det kändes som om den log emot honom, den klart röda ukulelen.

Tjugo minuter senare...

Tobias: "Vad i helvete! Det här bajsinstrumentet stämmer ju om sig så fort man lyfter blicken från det. Aldrig mer ska jag ens ta i det. Tacka vet jag min gamla hederliga gitarr!"

Som ni förstår blev jag aldrig särskilt bra på att spela ukulele. Så kan det gå om man alltid ska envisas med att köpa den billigaste varianten av allt man vill ha.

Den här lilla historien får mig osökt att tänka på Jacob Borshard, en amerikansk ung herre som trallar fram finstämda popmelodier endast akompanjerad av sin ukulele. Låter det töntigt? Det är det inte. Det är bra bra bra. Melodierna är geniala, texterna finurliga och hans röst härligt vemodig. Hans skivor finns att ladda ner gratis på www.creebobby.com. På hans myspace-sida finns dessutom en fantastisk cover på Brian Adams "Summer of 69". Den heter "The bat days summer" (Those were the bat days of our life). Är det inte charmigt så säg!!

Way out West (del 2)

Knarkfest!? Inte riktigt som Uppsala reggaefestival!

Lady Sovereign. Festivalens coolaste gjorde ett väldigt intensivt framträdande. Jag brukar inte vara så speciellt såld på hiphop men Lady Sovereign fick mig att svänga på höfterna och applådera vilt!

Maten var helt värdelös på området. Man kunde i stort sett bara välja på korv, falafel och hamburgare. Allt var svindyrt. En Falafel i ett litet pitabröd gick exempelvis på 55 kr. Skämmes ta mig fan!

New Young Pony Club var bättre än väntat. Jag hade hört någon låt med dem tidigare men hade absolut inte blivit imponerad. För mig har de känts som ett band som bara försöker vara hippa och coola och som egentligen skiter i musiken. Det visade sig dock att de var väldigt sympatiska och sångerskan var expert på att svänga på höfterna så att publiken svängde med. Låtarna funkade också riktigt bra. Framförallt är det syntslingorna som förhöjer, de gör det hela pampigt på något vis. Jag är inte sugen på att lyssna till NYPC här hemma i soffan men när man är på lite partyhumör så funkar musiken fint.

Osmidigaste! Vi var tidiga till Trädgårn i torsdag. När vi kom till entrén var det inte en kotte där. Bara två vakter i storleken XXXL. När vi nådde fram till vakterna insåg vi att det var en glipa mellan kravallstaketen på ca en halvmeter strax framför dem. Eftersom vi är fyra ganska praktiska personer tyckte vi att det vore klokt att gena vid detta ställe. På så vis skulle vi slippa att gå igenom hela kravallstaketslabyrinten och istället nå fram till vakterna direkt. Men när vi tog ett kliv mot den lilla gluggen pekade en av vakterna med hela handen mot ingången till labyrinten. ”DÄR BÖRJAR KÖN”, sa han med myndig stämma. ”Vilken kö?” undrade vi lite irriterat men eftersom vi ville in så fort som möjligt lommade vi ändå lydigt bort och började arbeta oss igenom den lilla labyrinten. Samtidigt svor vi på att hata alla makttrippade vakter i resten av våra förhoppningsvis ganska långa liv.

Peter, Bjorn and John. Ännu en ganska positiv överraskning. Jag som har sett P, B and J som ett one-hit-wonder-band blev mycket glad när de brände av en hel del fina låtar utöver ”Young Folks”. Framförallt hade de några lugnare låtar som pockade lite på mitt hjärtas uppmärksamhet. Så klart drog ändå Young folks de största applåderna. Annika Norlin kom in och gjorde Viktoria Bergsmans parti och hon gjorde det bra (fast Bergsmans sköna röst har hon ju förstås inte).

Q ?????

Regnigt var det minsann. Men ganska varmt också så man torkade snabbt. Lördagskvällen blev kall med tiden och många valde nog att gå till klubbspelningarna ganska tidigt. Det fick vi buttert inse då vi såg köerna till Pustervik och Henriksberg när vi dök upp vid 12-tiden. Vi fick gå till en Bishops arms istället.

Säkert! En fantastisk bra konsert. Annika Norlin borde alltid sjunga på svenska. Låtarna når fram på ett annat sätt en vad hennes Hello Saferide-låtar gör. Trist nog förklarade hon att detta mycket väl kunde vara hennes sista konsert som Säkert!. Trist trist trist!!!

Triumfkort. Som avslutning på Säkert!-konserten körde Annika en Hello saferide-låt (ni vet den där nyårslåten) på svenska. Det var fint!!

Uppkastning!! Jag och några kompisar skulle efter fredagens bravader på festivalområdet ta oss in mot stan. Vi beslutade oss för att ta spårvagnen. När vi såg vagnen närma sig insåg vi vad vi alla hade befarat: Vagnen var fullare än Pogues-Shane. Trötta i benen som vi var bestämde vi oss ändå för att på göteborgsvis KNÖ oss in. Men när dörrarna öppnades möttes vi av en hemsk syn. Där innanför stod det en kille och kaskadspydde nerför trappan. Just när han tömt sig trängde sig en likblek kvinna förbi honom. Hon hann inte mer än passera oss förrän även hon började vomera ymnigt. Strax därefter började vi vår promenad in mot stan.

Vill inte skriva något här

Woven hand: Bra men ganska läskig musik!

X ???

Yl. Mano Chao valde att låta som en varg ibland. Jag tror att det var hans sätt att visa att det svängde. Plötsligt ylades det hejvilt i publiken. Jag blev lite rädd. Vargtänder är vassa har jag hört.

ZZZZZ. Man blir med tiden ganska trött på Howlin Pelles tjat om The Hives och framförallt hans egen storhet. Jag vet att det är hans grej att vara kaxig, men nu när alla vet att han alltid håller på på detta vis känns det hela ganska löjligt och förutsägbart. Kom med något nytt, Pelle! Dra en fräckis!

År 2007 eller 2000. Man blev lite förvirrad när det stod klart att Teddybears Sthlm skulle ersätta Lily Allan. Men bandet gjorde succé. Plötsligt insåg folk hur jäkla många hits bandet egentligen har spelat in och började hoppa och skutta som vildingar . Jag tror nog inte att någon tyckte att konserten var direkt fantastisk men bandet har en förmåga att skapa röj. De är inga vidare bra musiker, de där grabbarna, däremot jävligt kompetenta lekfarbröder.

Älskling! Regina Spektor så klart. Solen gassade när hon klev in men snart kom regnet (de stora dropparna). Detta gjorde dock ingenting. Jag reflekterade nämligen inte över det förrän efter konserten. Regina fångade in mig i sitt nät med sitt lekfulla pianospel, sina fina låtar och sitt charmiga sätt. Bara Regina vågar bränna av en skruvad sång som Baby Jesus. Man får nästan uppfattningen av att hon leker fram sångerna allteftersom. Hon blandar vilt gammalt material med lite nyare och gör helt klart festivalens bästa konsert. FINT! FINT! FINT!
P.s. Bilden ovan har jag tagit. Fin va!! D.s.

Öl. Eftersom ölen var dyr och ganska vidrig på festivalområdet och eftersom det hela tiden var så mycket trevligt att lyssna på, så blev det inte så mycket öl drucket från min sida. Det var först när vi tog oss ut efter festivalen som det blev roligt att dricka igen. Överhuvudtaget en ganska nykter festival tror jag. Kan ju bero på att det inte fanns något tältområde.

Hmmm

Alldeles nyss sa hallåan på kanal 1 att tv-tittarna i Mölndal för tillfället inte kan se på någon av svt:s kanaler. Vem kan ha något som helst intresse av att ta del av denna information...förutom stackarna i Mölndal som sitter där framför sin kolsvarta TV och undrar varför i helvete de inte kan se 20:00-underhållningen på ettan.

Way out West (del 1)

Jag har bestämt mig för att försöka sammanfatta mina dagar på Way out west. Jag tänkte att några av er som inte var där kanske vill veta vad ni har missat...hmmm..eller så vill ni absolut inte veta. Det ska sägas att det är fullkomligt tillåtet att svära högt och gräma sig när man läser om allt kul som jag varit med om. Det är INTE okej att dra på munnen eller rent av smila brett när jag förklarar att festivalen var ganska blöt och att leran sabbade mina favoritdojjor.

Ok, då börjar jag väl då. Way out west från A till Ö (del 1)

Applåder. Aldrig har väl en publik uppmanats att applådera och klappa med så till den milda grad som under Mano Chaos konsert. Vid ett tillfälle slog det mig att mina händer förmodligen skulle vissna och ruttna bort när konserten väl var över. Men jag slutade ändå inte att applådera, det svängde ju grymt mycket om Mano Chao.

Boring. Från min plats i öltältet tedde sig Erykah Badus spelning extremt menlös. Men de som tittade och lyssnade med mer en ett halvt öga och öra sa att den var hur bra som helst. Vem ska man tro på??

CocoRosie. Mycket mer drag än på skiva. Mycket roligare. Någon lär ha sagt att CocoRosie inte är mer än lite pling här och lite brummande där. Live var det mycket mer en så. Medryckande och bra bra bra!

Deppigt! Att se vilket skick den gode Pogues-Shane var i. Ta valfri alkis som hängt på Backaplan de senaste tio åren, ge honom ordentligt med sprit och ställ honom på en scen. Förmodligen skulle han påminna väldigt mycket om Shane.

Enkelspårigt! Såg amerikanska Low på trädgårn i torsdags. De malde på med sin tråkrock med konstmusikinslag under omkring en timma. Några ljusglimtar fanns väl under de där 60 minuterna men mest var det bara lååååångsamt och lååååångtråkigt

Franke. Tusan också! Jag missade ju Franke. När valet stod mellan att se Franke och att lämna festivalområdet och dricka RIKTIG öl valde jag det sistnämnda. Jag förstår att ni är oförstående nu, men ni måste tänka er in i min situation. Under två hela festivaldagar hade jag fått nöja mig med det blaskiga avslagna ölet som de sålde på festivalområdet för det ringa priset av 50 kr glaset!!! Förstår ni mig bättre nu.

Go! Team, The. En av festivalens höjdpunkter. Låt The Go! Team uppträda för alla världens deprimerade och vi skulle kunna gräva ner alla lyckopiller och psykiatrer. Lyssna exempelvis på ”Huddle formation” eller ”Doin it right” utan att dra på smilbanden. Du fixar det aldrig!!

Hello Saferide var det första jag såg när jag kom till festivalen på fredagen. Ingen vidare spelning faktiskt. Varken bandet eller publiken hade kommit igång riktigt. Annika Norlin skulle komma att göra mycket bättre ifrån sig senare under festivalen. Mer om detta senare!

Iskalla dusch. 100 oturspoäng till killen som strax innan Laleh-konserten blev mer än genomblöt då några arrangörer skulle få bort vattnet från taket över mixerbordet. En varning hade nog varit på sin plats!

Jubel!! Blev det sannerligen då Regina Spektor hade kört sin dänga Fidelity. Hon fick vänta och vänta och buga sig och bocka sig och le generat flera gånger innan hon kunde fortsätta konserten. Mer om denna konsert längre fram i listan. Vi spar väl det bästa till sist!!

Fortsättning följer……………….