Persepolis

Som ni kanske har märkt har jag på senaste tiden varit lite inne på serieromaner (gärna självbiografiska sådana). Efter att ha läst Per Jonssons fanastiska "Pojken i skogen" trodde jag inte att jag skulle hitta en seriebok som grep tag på samma sätt som denna. Ännu mer övertygad om detta blev jag när jag läste Unga Norrlänningar, en annan bok av Jonsson + några andra serieböcker. Dessa böcker nådde ju inte alls upp till "Pojken i skogen"-klass och därför framstod denna bok mer och mer som mästerverket med stort M bland de självbiografiska serieböckerna.

Men så stiftade jag bekantskap med Marjane Satrapi och hennes "Persepolis" och upptäckte att jag blev minst lika betagen av hennes bok som av "Pojken i skogen". Historien tar sin början 1980, strax efter den islamiska revolutionen i Satrapis hemland Iran. Marjane Satrapi är vid den här tiden 10 år och plötsligt förändras hennes liv. Maktens män anser att man inte längre lever som goda muslimer i Iran och att västvärldens ideal i alltför hög grad har spritt sig i landet. Genom hårda lagar och mycket våld försöker man omforma Irans befolkning. Marjanes tillvaro i Iran blir liksom de flesta andras nu mycket osäker. Man tvingas att börja smyga med de flesta nöjen man har, att festa är exempelvis inte längre lagligt, och vågar inte uttala någon som helst kritik mot regimen utanför hemmets murar. Den frispråkiga Marjane kan dock inte alltid låta bli.

Boken beskriver på ett träffsäkert vis det dubbelliv som människorna tvingas börja leva. Ute bland folk är man högt religiösa varelser med alla attribut som mycket troende muslimer förväntas ha, medan man i hemmen fortsätter att leva likadant som man tidigare gjort. Många absurda händelser uppstår på grund av de strikta reglerna i Iran och som läsare skrattar man som besatt ibland. För vad annat kan man göra när man till exempel får följa med på en Krokikurs där modellerna som egentligen borde vara nakna är täckta från topp till tå så att konstnärsstudenterna inte kan urskilja minsta lilla kontur av deras kroppar.

Men Satrapis bok är absolut inte främst en humoristisk skildring. Författaren plockar utan att tveka fram de värsta av sina värsta minnen från sin barndom i Iran. Som om inte den egna regimens brutala behandling av den egna befolkningen vore nog för den unga Marjane så hamnar hon också snart mitt i kriget mellan Iran och Irak. Till stora delar är boken en orgie i hemska händelser och miserabla förhållanden, dödade vänner och brustna drömmar. Men Satrapi visar att det fanns en vardag i allt det hemska också, och det är framför allt den hon skildrar.

Som 14-åring skickar Marjanes föräldrar iväg henne till Österrike för att ge henne ett tryggare tillvaro och under en fjärdedel av boken får vi följa den unga iranskans osäkra och ensamma tonårsliv där. Som läsare frågar man sig var Marjane egentligen skulle ha haft det bäst, hos sin föräldrar i ett hårt krigsdrabbat Iran, eller i Österrike, där hon, alldeles för ung och alldeles för ensam, måste klara sig helt ensam.

Boken är både en suverän skildring av en barndom under hårda förhållanden och en historielektion där man som läsare får stor kunskap om en turbulent period i Irans historia.