Den lilla gubben i mig

Jag har en liten gubbe inuti mig. Han har funnits där så länge jag kan minnas och gjort sig påmind genom små knackningar på min hjärna. Han har viskat till mig om hur fantastiskt det är med typiskt gubbiga saker. Jag har nickat på hans kommando och sagt: "Javisst, javisst, gubbigt är fint!"

Vi tar det från början. Redan när jag var ett litet glin uppskattade jag gubbiga grejer. När jag som tioåring skulle köpa kulglass med mina vänner valde jag oftast smakerna romrussin och pecannöt (minst sagt mogna smaker) medan mina vänner valde, för vår ringa ålder, mer normala smaker såsom tutti-frutti och lakrits. Som kronan på verket var min favoritchocklad vid denna period "Skotte" (mörk chocklad med russin) vars fan-skara balnd folk under 40 är minst sagt liten. Nä, jag blev inte mobbad för min märkliga smak vad gäller snask, men jag har en känsla av att gloporden hängde i luften vid ett flertal kioskbesök.

När jag sedan blev äldre och började gå på lokal (gubbigt uttryck) om lördagarna ville jag helst slippa de där heta dansställena där man gärna skulle svänga sin rumpa ståendes på bord eller dylikt. Jag tyckte ljudet var för högt där, musiken för skränig (gick jag så långt att jag kallade den dunkadunka-musik?) och folket för buffligt. De mest lyckade kvällarna var de då jag lyckades övertala någon kamrat att gå till någon pub istället, och sedan satt där och trivdes, smuttades på en öl resten av kvällen. "Här kan man ju i alla fall prata med varandra!" , sa jag ofta och fick inte sällan ett skeptiskt "Hmmm!" till svar.

Någon gång i gymnasieåldern började jag på allvar bli intresserad av böcker. Plötsligt stod jag där och blottade min lilla gubbe igen. Jag läste ju för fan böcker av gubbar som Klas Östergren, Ulf Lundell och inte minst Stig Claesson. Den sistnämnda skriver som ni kanske vet gärna finstämda och lågmälda betraktelser kring ämnen såsom avfolkad/utdöende landsbygd och kärlek på ålderns höst. Bara en sån sak!

Om vi sedan ska börja rabbla upp namn på artister som jag gillat under åren så kommer vi ganska snart till Neil Young, van Morrison, Bob Dylan, Ulf Lundell ( det var ett tag sen), Bruce Springsteen, Tom Waits, Conelis Vreeswijk......jag tror jag stoppar där. Misstänker att ni ser poängen.

Det sägs ju att kvinnor dras till män som påminner om deras fäder. Kanske är mitt gubbiga sätt endast ett sätt att få tjejer på. Någon slags undermedveten raggningsstrategi Vad vet jag! Någon logisk förklaring måste man ju ändå försöka vaska fram till varför jag beter mig som jag gör.

Här ovan har jag tagit ett foto på min lilla gubbe. Han hälsar till er alla genom att säga Halloj!, Hejsan svejsan!, Tjenamors! eller något annat gubbigt och ohippt. Jag försöker inte tysta honom, inte ens dämpa honom en smula. Jag är ta mig tusan stolt över honom!

Yippie!!

Igår blev Hannah klar med sin magisteruppsats och därmed också med sin utbildning. Dessutom fick hon veta att hon får jobba i bokhandel i väntan på biblioteksjobbet med stort B. Vilken dag va!!?
När hon var som gladast stuffade hon till "The worse" med "Steso songs". Jag stuffade med för jag var också glad och tyckte dessutom att det svängde rejält! Prova själva! Visst är väl den lilla melodin stuffvänlig!?
Obs!! Bilden här bredvid föreställer inte mig och Hannah men den är käck ändå!!

Fyra nyanser av Luuk (del 1)

Jag ska göra ett försök att under den närmsta tiden recensera Martin Luuks 4 små texter som han nyligen fått utgivna på förlaget Loyal Press. Det är inte det lättaste kan jag säga, för Luuk är ganska knepig i sitt sätt att skriva och svår att beskriva. Jag får anse mig ha lyckats med recensionerna om jag fixar att hålla dem kortare än texterna som recenseras i dem (dvs under tio sidor/rec.).

Det känns självklart att börja med att recensera "Jag ska sluta träffa folk och börja umgås via komminukéer". I denna text förklarar Luuk nämligen vid ett flertal tillfällen hur han vill skriva och vad han anser är bra litteratur. Han vill göra litteratur som är "[f]yra, fem sidor, fragmentarisk, fast ändå med en viss kurs, ledande till någon slags helhet."

Nu är förstås den stora frågan: Lyckas Luuk med detta?
Svaret är JA, jag tycker faktiskt det. "Jag ska sluta träffa..." består av många delar som tillsammans bildar en känsla. Som läsare vill man ju gärna pussla ihop dessa bitar på ett tjusigt sätt, och det är ett knepande och knåpande kan jag säga. Jag fick släpa fram bandsågen vid några tillfällen för att få pusslet klart.

Texten börjar väldigt roligt med att Luuk helt sonika förklarar att han inte ska träffa sina vänner något mer utan endast umgås med dem via kommunikéer. Varje kommuniké ska följas av ett cocktailparty och under detta storslagna party ska den käre Martin fara förbi i en handdriven ballong. Den här delen av texten faller mig precis på läppen. Vansinnigt roligt helt enkelt! När Luuk sedan talar om sin högst personliga humor som ingen annan förstår (förutom en snubbe som heter Leffe som blivit invigd), har man svårt att sluta skratta. (Innebär detta mitt fniss att jag liksom Leffe greppar Luuks humor? META META!!)

Nu kan man lätt få för sig att Luuks text enbart är rolig. Det är den inte! Jag får en liten klump i magen ( och samtidigt en Aha-upplevelse) när jag läser den, för den beskriver ruskigt bra hur svårt det kan vara med mänskliga relationer ibland. Den där strävan efter bekräftelse som man ofta söker tas upp. Likaså smärtan i hjärtat som man kan känna när man anser att man inte räcker till. Då man får för sig att man är en nolla i andras ögon.

Avslutningsvis vill jag bespara några av er mödan att plöja Luuks text. Jag lovar nämligen att det finns några därute som inte alls kommer att förstå sig på den, och kanske rentav utvecklar hatkänslor inför den. Lova mig att läsa raderna nedan så hamnar nog "Jag ska sluta träffa..." framför de rätta ögonparen. Så här ligger det nämligen till:

Alla ni som liksom jag känner er associala ibland och vill slippa se människor då och då kan läsa "Jag ska sluta träffa..." och kanske känna igen er.

Alla ni som liksom jag vet med er att ni då och då gör små fadäser i sociala sammanhang och har viss ångest över detta kan läsa " Jag ska sluta träffa..."och känna igen er.

Alltså: "Alla ni som ibland kan känna att det vore jäkligt skönt att sluta träffa folk och börja umgås via komminukéer istället kan läsa texten och känna igen.

Även ni som har en uns av humor i kroppen kan läsa texten, inte för att känna igen er utan för att få skratta lite och på så vis leva längre. Humorlösa och rakt igenom sociala varelser göre sig icke besvär!

Världens bästa låt bara till dig

Nä, det var väl att ta i. Jag ville bara vara lite fyndig och använda en textrad ur låten jag ska tala om som rubrik. Jag förstår att många av er fnissar blygt nu och tänker att "Gud så fiffig den gossen är, nu vill jag bara tänka på hans fiffighet de närmsta timmarna och inte alls läsa något blogginlägg om någon banal poplåt." Ni som har dessa tankar får dispens att lämna datorn nu och sätta er mer bekvämt tillrätta så att ni på bästa tänkbara vis kan fundera över mitt snille.

För er andra ska jag nu berätta om en liten melodi som just nu spelas om och om igen i min lilla lägenheten. Katten har börjat jama klagande nu, men jag kan inte sluta lyssna, mitt pekfinger trycker maniskt på repeat-knappen gång på gång på gång på gång på..........................................

Kom till sak!
Ok då!

Låten heter "Åh Karolin" och spelar gör "The Honeydrips" (alias Mikael Carlsson) här från den fina staden Göteborg. Jag vet inte jättemycket om Mikael och jag tror inte att jag tänker prata så mycket om honom nu, vill bara säga att han är en finfin musiker som jag säkert får anledning att återkomma till här på bloggen.

Just nu vill jag hellre prata om hans låt "Åh Karolin", en väldigt stillsam och mysig liten visa. Om "Åh Karolin" hade varit en liten gubbe hade han haft en randig tröja samt en basker på sig. Under armen hade han haft en baguette. Han hade vandrat Paris gator upp och ner någon gång på 60-talet och kastat slängkyssar åt alla vackra fransyskor han passerade.

[Efter 10:e dutten på repeatknappen krafsar nu katten som besatt på ytterdörren]

Nu börjar ni kanske förstå att " Åh Karolin" låter lite som fransk schlager lät när den franska schlagern var som bäst. Men "Åh Karolin" är inget simpelt plagiat, den har en orginalitet, speciellt eftersom The Honeydrips sjunger på svenska. Första gången jag hörde låten tyckte jag att texten var tafflig och gjorde låten löjlig. Men seden smälte jag som glassen i solariumet. The Honeydrips är bra på samma naiva vis som Håkan Hellström. Varken text eller musik krånglas till i onödan, man går rakt på sak, med känsla. Liksom den nyss nämnde Hellström verkar Mikael Carlsson dessutom ha en fäbless för att skriva och sjunga om platser i Gbg. I "Åh karolin" nämns bland annat Studiegången och Pennygången.

Nu börjar visst katten försöka tränga sig ut genom brevinkastet. Bäst att jag stänger av stereon!

Mitt ABC i dåliga vanor (del 3)

Redan som barn hade jag oerhört svårt för att avsluta saker som jag påbörjat, pottan lämnade jag exempelvis ofta i förtid, vilket fick vår heltäckningsmatta att likna ett verk av Jackson Pollock.

Sedan blev det bara värre, inom alla områden i alla situationer gjorde jag plötsliga avslut.

Trots att det skapade stor irritation bland människor i min omgivning, kunde jag inte upphöra att upphöra mitt i, om ni förstår vad jag menar.

Under en period, låt oss kalla den för den allra mörkaste, avslutade jag aldrig meningar och kunde till och med stanna upp mitt i ett or.........d.

Vilka pinsamma situationer denna ovana har försatt mig i genom åren kan ni kanske själva räkna ut.

XXXXXX (hon vill vara anonym) heter den människa som allra värst har drabbats av mina plötsliga infall att inte löpa linan ut.

Ytterligare en utsatt person hette Harriet, henne har jag saknat sedan den dag då jag bad henne att dra åt h......., vi satt i bilen, det var uppförslut och jag var rädd för baklängesrull.

ZZZZZZZZ.....lite sömn kan behövas för att jag ska överträffa mig själv och avsluta detta mitt ABC i dåliga vanor.

Åter till historien då, vänner har helt förståeligt kommit och gått (mest gått), vem vill visa sig med en endast på överkroppen klädd halvskitig ung man liksom, och hur fräscht är det egentligen att gå omkring med halvtuggad sill eller dylikt i munnen och.........

Äsch, ränderna går visst aldrig ur, att man aldrig ska lyckas slutföra något.

Ö

Mitt ABC i dåliga vanor (del 2)

Q är en tråkig bokstav tycker jag, dessutom är det extremt få ord som börjar på Q.
Fråga: Känns det någonsin avspänt och spontant att börja en mening med ord som quilta eller quartz.
Svar: Nix!
Q får därför inte vara med i mitt ABC!

Mitt ABC i dåliga vanor

Att det ska vara så förbannat svårt att passa tider.

Blir jag aldrig kvitt min dåliga vana att alltid komma för sent.

Cyniker bland er som läser tänker nu att människor med karaktär alltid kommer i tid, och antyder samtidigt att jag saknar något.

Det är dumt och elakt tänkt, tycker jag.

Eftersom någon person omöjligt kan sätta sig in i min situation är det till och med urdumt tänkt.

För att försvara mina sena ankomster något vill jag nu försöka förklara hur det är ställt med mig.

Gör jag det så tror jag att ni kommer att förstå mig lite bättre.

Hmm...hur ska jag börja...jo, så här:

Ingenting i mitt liv känns roligt eller meningsfullt om jag inte får krångla till det för mig lite då och då.

Jag skriver därför exempelvis alltid texter utifrån vissa regler, vilket ni kanske har upptäckt.

Kanske knattrar jag rentav ner dessa rader med hjälp mina tår för att må lite bättre, vad vet ni egentligen om det.

Lite komplicerat måste väl livet ändå få lov att vara.

Men utnyttjar sin tid på bästa sätt gör man väl knappast om man har en fäbless för det tillkrånglade.

Nu förstår ni kanske varför jag alltid är sen.

Om inte så kan jag förklara saken närmare på något café, imorgon vid halv fem.

P.S Det kan möjligen bli så att jag inte kommer riktigt exakt på klockslaget.

Varför har han lagt ner sin dyrbara tid på att producera denna totalt meningslösa text, undrar ni säkert nu. Det undrar ta mig tusan jag också!!

Ni kanske också undrar vad som hände vid bokstaven Q, varför detta abrupta slut.
Jo, så här var det: Musten gick ur mig!

3 i min Ipod (vecka 2)

Aidan Smith - Early as the trees
Vi har fått en ny, väldigt funktionsduglig dammsugare, jag och Hannah. Den har ett väldigt effektivt borst som polerar golvet medan man dammsuger. När jag ämnar dansa till svängiga låtar som den här pärlan med Aidan Smith är risken överhängande att jag halkar till och faller pladask. Om ni ser mig halta gatan fram, så vet ni varför. Fråga inte är ni snälla!

Beach House - Master of none
Musik att luta sig tillbaka till. Snart är det bok-rea. Kanske borde man ringa och tipsa sveriges alla bokhandlare om den här låten. Personalen skulle må så mycket bättre om den spelades i högtalarna när folk stormar in och börjar riva bland bokhögarna på jakt efter en Marklund eller Guilliou till reducerat pris om en månad eller så.

På tal om Master vill jag gärna så här lite nonchalant i förbifarten berätta att jag visst är någon form av mästare i sällskapsspelet Cluedo. Insåg det i lördags. Känns fint!

Tom Waits - Widow´s Grove
Jag har ännu bara orkat lyssna på andra skivan (Bawlers) från Tom Waits nygamla trippel Orphans. Fy tusan vad bra den är och bäst är Widow´s Grove. Kanske tröttnar jag på denna skiva om något år eller så och tar mig an de resterande två.

Treadwell och björnarna

Nu har jag sett Grizzly Man för andra gången och jag blev lika tagen av filmen denna gång också. Filmen är en dokumentär och handlar om den amerikanske filmaren och björnfantasten Timothy Treadwell som under tretton somrar levde bland grizzlybjörnar i Alaskas vildmark. Ett ganska riskabelt leverne kan man väl säga och tja, ni som inte har sett filmen kanske har lust att gissa hur det gick för Treadwell.

Har ni gissat nu? Ok! Då kommer svaret här. Han blev björnmat!

En stor del av filmen ägnas åt att reda ut detaljer kring Treadwells död. Vi får veta att man hittade diverse Treadwell-ägodelar (kläder osv.) samt delar av Treadwell själv i en björn, och vi får tusen olika teorier om hur Treadwell dödades, varför han dödades och vad han uttryckte verbalt i samband med att han dödades (var det AJ eller AJAJ). Varför alla dessa detaljer kan man fråga sig. Jag tycker att filmmakaren Werner Herzog går lite väl långt här.

I övrigt är filmen helt genial. Herzog har klippt ihop delar ur Treadwells egna filmer från hans Alaska-sejourer och genom dessa får vi lära känna filmens huvudperson. Eftersom Treadwell oftast var helt ensam ute i vildmarken var han ganska pratsjuk och använde sin kamera som bikt. Han berättar för oss om sitt liv och om sin kärlek till naturen och framförallt till grizzlybjörnar. Snart inser man varför Treadwell egentligen befinner sig i Alaska, han gör det helt enkelt för att överleva. Treadwell har nämligen stora stora problem med sig själv, vilket i sin tur har skapat drogproblem. Grizzlybjörnarna har givit honom hans liv en mening, han lever kort och gott för att beskydda dem, detta hans mission håller hans demoner borta. Samtidigt känner han sig mer och mer besläktad med björnarna, i vissa klipp misstänker man nästan att han tror att han är en av dem. Han avundas björnarna och deras tillsynes enkla liv.

Ironin i det hela är att Treadwell som ansåg sig vara björnarnas store frälsare förmodligen gjorde mer skada än nytta när han spatserade runt och minglade med sina "björnvänner" i Alaska. Han vande björnarna vid människor vilket kan få ödesdigra konsekvenser om de får besök av tjuvjägare. Vid ett sådant tillfälle har de ju då inte vett att fly sin kos.

Sammanfattningsvis kan jag bara säga att Grizzly Man bör ses. Förutom att historien är gripande så är Treadwell sannslöst underhållande då han på sant Steve Irwin-vis talar om sina björnar.

Jag ger filmen 4,5 björnramar av 5 möjliga!

En man och en väldig massa kvinnor

Jag har just läst "Älsklingsleken" av Leonard Cohen. Älsklingsleken påminner väldigt mycket om Cohens låttexter. Den ganska mörka stämningen finns här, likaså den bohemiske unge mannen samt en väldig massa olika kvinnor som bara har ett gemensamt, att de är vackra och betuttade i den bohemiske unge mannen.

Handlingen tar fart i Motreal, någon gång i slutet av 40-talet eller början av 50-talet då huvudpersonen Lawrence Breavman är en liten knodd. Vi får veta en hel del om hans uppväxt- förhållanden i den välbärgade judiska familj i vilken han växer upp. Men det är inte mot familjen Cohen riktar sitt fokus i denna bok. Han intresserar sig mer för Breavmans förhållanden med kvinnor, från de ganska oskyldiga lekarna med flickor som barn till de mer seriösa förhållanderna som vuxen.

Den röda tråden i boken är alltså Breavmans kvinnoraffärer, här hoppas det hej vilt från den ena sängen till den andra kan jag tala om. Den första halvan av boken blir ganska tjatig eftersom Breavman stormar fram som en kanadensisk Don Juan. Förhållanderna blir aldrig några riktiga förhållanden och boken känns fragmentarisk och hoppig. Man hinner aldrig få något grepp om de kvinnliga karaktärerna förrän Brievman avspisar dem på något apigt vis och de försvinner ut ur historien.

Inte förrän Shell kommer i bilden på allvar fastnar jag för boken. Shell blir Brievmans första riktiga flickvän, inte bara en tjej för natten. Ungefär vid denna tidpunkt förvandlas också Brievman, från att i stort sett enbart ha varit en vandrande penis till att bli en djupare karaktär med fler egenskaper än den som penetrerare. Kan inte det ses som en intressant och ganska positiv utveckling så säg.

Boken är skriven 1963 och jag kan sätta min finaste finskjorta på att den till stor del är självbiografisk. Breavman och Cohen har så mycket gemensamt (födelsestad, gitarrspel, judiskt påbrå etc.) Om rykterna om Cohen som kvinnornas gunstling nr 1. stämmer så skulle han vid det här laget har stoff till både 16 och 17 uppföljare till Älsklingsleken.

Ps. Är inte Cohen läskigt lik en ung Dustin Hoffman på bilden ovan? Ni vet som Hoffman såg ut i Mandomsprovet. Ds.