Den lilla gubben i mig

Jag har en liten gubbe inuti mig. Han har funnits där så länge jag kan minnas och gjort sig påmind genom små knackningar på min hjärna. Han har viskat till mig om hur fantastiskt det är med typiskt gubbiga saker. Jag har nickat på hans kommando och sagt: "Javisst, javisst, gubbigt är fint!"

Vi tar det från början. Redan när jag var ett litet glin uppskattade jag gubbiga grejer. När jag som tioåring skulle köpa kulglass med mina vänner valde jag oftast smakerna romrussin och pecannöt (minst sagt mogna smaker) medan mina vänner valde, för vår ringa ålder, mer normala smaker såsom tutti-frutti och lakrits. Som kronan på verket var min favoritchocklad vid denna period "Skotte" (mörk chocklad med russin) vars fan-skara balnd folk under 40 är minst sagt liten. Nä, jag blev inte mobbad för min märkliga smak vad gäller snask, men jag har en känsla av att gloporden hängde i luften vid ett flertal kioskbesök.

När jag sedan blev äldre och började gå på lokal (gubbigt uttryck) om lördagarna ville jag helst slippa de där heta dansställena där man gärna skulle svänga sin rumpa ståendes på bord eller dylikt. Jag tyckte ljudet var för högt där, musiken för skränig (gick jag så långt att jag kallade den dunkadunka-musik?) och folket för buffligt. De mest lyckade kvällarna var de då jag lyckades övertala någon kamrat att gå till någon pub istället, och sedan satt där och trivdes, smuttades på en öl resten av kvällen. "Här kan man ju i alla fall prata med varandra!" , sa jag ofta och fick inte sällan ett skeptiskt "Hmmm!" till svar.

Någon gång i gymnasieåldern började jag på allvar bli intresserad av böcker. Plötsligt stod jag där och blottade min lilla gubbe igen. Jag läste ju för fan böcker av gubbar som Klas Östergren, Ulf Lundell och inte minst Stig Claesson. Den sistnämnda skriver som ni kanske vet gärna finstämda och lågmälda betraktelser kring ämnen såsom avfolkad/utdöende landsbygd och kärlek på ålderns höst. Bara en sån sak!

Om vi sedan ska börja rabbla upp namn på artister som jag gillat under åren så kommer vi ganska snart till Neil Young, van Morrison, Bob Dylan, Ulf Lundell ( det var ett tag sen), Bruce Springsteen, Tom Waits, Conelis Vreeswijk......jag tror jag stoppar där. Misstänker att ni ser poängen.

Det sägs ju att kvinnor dras till män som påminner om deras fäder. Kanske är mitt gubbiga sätt endast ett sätt att få tjejer på. Någon slags undermedveten raggningsstrategi Vad vet jag! Någon logisk förklaring måste man ju ändå försöka vaska fram till varför jag beter mig som jag gör.

Här ovan har jag tagit ett foto på min lilla gubbe. Han hälsar till er alla genom att säga Halloj!, Hejsan svejsan!, Tjenamors! eller något annat gubbigt och ohippt. Jag försöker inte tysta honom, inte ens dämpa honom en smula. Jag är ta mig tusan stolt över honom!