Jag har fått en ny idol

Jo jo, det är sant!! Han heter Mats Jonsson och skriver självbiografiska serieböcker. Läste just hans "Pojken i skogen" och blev såld direkt. Boken skildrar Mats liv från det att han är en liten liten knodd fram till det att han börjar gymnasiet. Här blandas roliga episoder såsom beskrivningen av lille Mats fobiska rädsla för rotvältor(!) och hans första rockkonsert som blev ett trauma eftersom ljudet var lite väl högt för en tioårig pojke, med tragiska som de deprimerande mobbingsekvenserna.

Igenkänningsfaktorn är hög och man påminns när man läser boken om hur jobbigt man själv tyckte att det var många perioder i sin barndom. Jag var aldrig som Mats mobbad men jag minns att jag hade ont i magen för tusen olika saker. Framförallt var det min feghet som gjorde mig orolig. Jag var väldigt försiktig av mig (det är jag nu med) och vågade aldrig göra läskiga saker. När vi till exempel skulle åka till badhuset med skolan hade jag ångest en vecka innan eftersom jag var rädd för att bli retad för att jag bara vågade hoppa från en-meters-svikten (aldrig högre). Jag klarade mig ändå väldigt bra i skolan, var ganska poppis och sådär men jag får lov att säga att får jag välja så är jag mycket mycket hellre 25 år än någonstans mellan 5 och 16.

Många man stöter på är väldigt bra på att romantisera barndomen, vilket kan provocera mig lite. Då var vi fria, lyckliga och spang omkring och lekte hela dagarna etc etc. Så kan de säga. Men har de inte glömt något då. Har de inte glöm hur lätt man blev rädd för saker då, hur svårt man hade för förändringar och hur elaka man kunde vara mot varandra som barn. Det var ju en ständigt strid i skolan för att inte hamna utanför. Var det inte så här för de allra flesta. Det tror jag och jag känner att jag får det lite bekräftat när jag läser barndomsskildringar såsom Pojken i skogen. Man får tusen upplevelser av slaget "ja, just det, så var det ju precis!"

Det är lätt att förtränga det jobbiga i sin barndom om man ändå hade en okej sådan. Men vill du påminna dig lite om de inte helt angenäma händelserna så ska du läsa Mats Jonssons bok. Till på köpet får du ju också en galet fin läsupplevelse samt ett och annat gott skratt.

Ska väl också sägas att Mats Jonsson förutom serietecknare även är redaktör för tidskriften Galago samt spoken wordartist. På sin hemsida beskriver han sig som "snäll, mesig, självcentrerad, konflikträdd, blyg, social, självbekräftande, sådär lagom kreativ. Typ." Lite läskigt men jag tror ta mig tusan att alla de där adjektiven skulle kunna appliceras på mig.

En biograf blev besökt, Babel besågs

Jag var just på bio och såg Babel. Jäkligt bra film faktiskt. Hade ju sett "Älskade hundar" tidigare och vet ju att Alejandro González Iñárritu (regissören) kan sitt hantverk men det här var tusan bättre än väntat.

Jag är väldigt svag för flera-handlingar-som-vävs-ihop-filmer och Babel är en sådan. Det finns säkert något tjusig benämning på sådana filmer men ni får hålla till godo med min något amatörmässiga idag. Hur som helst..... Just ihopvävandet i Babel är inte så särskilt imponerande, jag tycker egentligen man kunde ha struntat i att försöka väva ihop alla berättelserna, nu blir det en smula krystat när man knyter. Berättelserna hade ändå fungerat som en helhet eftersom alla har ett och samma tema som jag ser det, nämligen kommunikationssvårigheter mellan människor. Men det spelar ingen roll att Iñárritu kopplar lite taskigt denna gång, för han har vaskat fram (eller manusförfattaren kanske) historier som berör, och som berör på djupet. Emellanåt satt jag och plågades i min sköna biostol, för att jag var så gripen av de i många fall tragiska historierna.

Filmen ska också har ha många plus för sitt snygga foto. Slutbilden över ett Tokyo om natten fick mig att tjippa efter andan. Man blir för övrigt alldeles sannslöst sugen på att fara till Japan när man ser filmen. Ni vet, som man känner när man ser Lost in Translation ungefär. Marocko däremot får man väl inte samma sug efter. Sten och sand och på sin höjd ett och annat ytterst primitivt boningshus är allt man får se från detta land.

Nu har min fantasi ebbat ut och jag befinner mig nästintill sovande över tangenterna. Jag får kämpa frenetiskt för att på ett värdigt sätt avsluta denna lilla recension. Har väl egentligen bara en sak att säga, summan av kademumman är..drumdrumdrum...Se filmen!!