Jag var just på bio och såg Babel. Jäkligt bra film faktiskt. Hade ju sett "Älskade hundar" tidigare och vet ju att Alejandro González Iñárritu (regissören) kan sitt hantverk men det här var tusan bättre än väntat.
Jag är väldigt svag för flera-handlingar-som-vävs-ihop-filmer och Babel är en sådan. Det finns säkert något tjusig benämning på sådana filmer men ni får hålla till godo med min något amatörmässiga idag. Hur som helst..... Just ihopvävandet i Babel är inte så särskilt imponerande, jag tycker egentligen man kunde ha struntat i att försöka väva ihop alla berättelserna, nu blir det en smula krystat när man knyter. Berättelserna hade ändå fungerat som en helhet eftersom alla har ett och samma tema som jag ser det, nämligen kommunikationssvårigheter mellan människor. Men det spelar ingen roll att Iñárritu kopplar lite taskigt denna gång, för han har vaskat fram (eller manusförfattaren kanske) historier som berör, och som berör på djupet. Emellanåt satt jag och plågades i min sköna biostol, för att jag var så gripen av de i många fall tragiska historierna.
Filmen ska också har ha många plus för sitt snygga foto. Slutbilden över ett Tokyo om natten fick mig att tjippa efter andan. Man blir för övrigt alldeles sannslöst sugen på att fara till Japan när man ser filmen. Ni vet, som man känner när man ser Lost in Translation ungefär. Marocko däremot får man väl inte samma sug efter. Sten och sand och på sin höjd ett och annat ytterst primitivt boningshus är allt man får se från detta land.
Nu har min fantasi ebbat ut och jag befinner mig nästintill sovande över tangenterna. Jag får kämpa frenetiskt för att på ett värdigt sätt avsluta denna lilla recension. Har väl egentligen bara en sak att säga, summan av kademumman är..drumdrumdrum...Se filmen!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar