3 i min ipod

Ed Harcourt - Pristine claw
Vi var och såg Harcourt i Stenhammarssalen igår faktiskt. Helt ok konsert, om så inte den mest inspirerade från artistens sida. Men Harcourt är dock en hyvens kille som kan få vilken dysterkvist som helst att tänja på smilbanden med sina lågmält roliga kommentarer och utspel. Sen kan han ju skriva fina melodier också. Bland annat Pristine claw som är en liten sak på akustisk gitarr som doftar 70-tal och trivsamt vemod lång väg.

Ps. Av någon anledning är Ed Harcourt och Jamie Oliver (den nakna kocken) samma person i min värld. Varför det har blivit så vet jag inte, kanske är det den engelska accenten och den käcka framtoningen som gör det. Och så är de väl lite lika också väl. I alla fall om man kisar lite och eventuellt tar på sig ett par väldigt lortiga brillor.


Bear Quartet - Tuna
Det här är väl egentligen inte en rocklåt i vanlig mening, mer en tonsatt dikt. Björnkvarteten spelar och Alexandra Dahlström läser Peter Nuottaniemis text. Och det är just denna text som är det väsentliga här. Med rader som:

"unikt är inte så jävla unikt, för allt är unikt, säger mamma"

och

"dom som kompenserat sin fulhet med personlighet och nu uppfattas inte bara som fula utan också konstiga sitter och lyssnar på skivor"

Det kallar jag väl formulerat!

Kanske borde Nuottaniemi följa Mattias Alkbergs exempel och bli poet, eller så ska han bara fortsätta att skriva finfina texter till Bear quartets melodier.


Anthony and the Johnsons - Child of God
En cover på den gamla soulstjärnan Millie Jacksons låt från 1972. Nu låter jag kanske väldigt insatt men jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag inte har hört originalet. Anthonys version är dock fantastisk. Egenligen är detta en väldigt enkel låt med en inte helt originell text på temat "det finns en hel del ruttna människor". Anthony lyckas dock göra den väldig speciell med desperation i rösten och känsliga fingrar på pianots tangenter.