Årets läsupplevelse

Någon gång i april läste jag Jonathan Safran Foers "Extremt högt och otroligt nära". Trots att minnet kanske sviker mig något så här ca 8 månader senare, så ska jag nu försöka förklara varför jag anser att Foer har skrivit årets mest klockrena bok.

"Extremt högt och otroligt nära" är historien om den minst sagt överintelligente 10-åringen Oscar som sörjer sin pappa. Pappan gick till sitt arbete som vanligt i ett av World trade centers tvillingtorn den 11 sep 2001 och kom aldrig hem igen. En viktig del i Oscars sorgearbete blir att ge sig ut i New Yorks villervalla för att finna ett lås i vilket en mystisk nyckel som pappan lämnat efter sig passar. Oscar lägger ner hela sin själ i arbetet och sökandet blir till ett äventyr utöver det vanliga.

Foers berättelse har det mesta:

• Ett språk som ibland bara kan beskrivas som renaste poesin


• burlesk humor


• intressant skruvade karaktärer (ett krav från min sida för att jag ska uppskatta en bok)


• En vackert melankolisk stämning


• Spänning i värsta Agatha Christie-andan


• En klockren skildring av sorg ( ibland blev jag tvungen att kika efter så att jag inte hade en liten kniv uppstucken någonstans i buken. Kändes liksom en hel del i magen när man läste)

Författaren lyckas med konststycket att blanda glädje och sorg så att dessa två motpoler står i perfekt proportion till varandra. När allt blir väldigt mörkt och man som läsare hänger som mest med huvudet slänger Foer in en komisk sekvens som gör att man plötsligt sitter där rak i ryggen igen och flinar förtjust.

Det här är ta mig tusan en av de bästa böcker som jag någonsin har läst!