Konsert eller Afterski?..det är frågan

Man vill inte vara den grinige, den som skapar dålig stämning och får folk att längta efter ensamhet. Nej nej, den grinige vill man inte vara, man vill vara den glade eller kanske den väne. Men jag ska erkänna något, i fredags kväll, sisådär mellan 21.30 och midnatt var jag varken den glade eller den väne. Inte heller den snälle var jag. Mellan klockan 21.30 och midnatt den 23 februari 2007 var jag.....den grinige. "Ajajaj!" tänker ni nu. Men döm mig inte ännu för jag hade fog att vara den grinige i går. Jag var nämligen på en emellanåt riktigt usel konsert. Jag såg bandet Nouvelle Vague, något jag aldrig vill göra igen.

Jag brukar vara ytterst nöjd när jag lämnar en spelning. Vet inte vad detta beror på. Kanske är jag ganska kräsen då jag väljer vilka konserter jag ska besöka. Denna gång lämnade jag hur som helst inte lokalen leende, mina mungipor hängde som gammal blöt tvätt ner mot hakan.

Jag har i min ägo den första av Nouvelle Vagues tre skivor. Den är väldigt bra! NV gör på denna skiva fina bossa-versioner av exempelvis "The Guns of Brixton" och "A Forest". Charmigt, är väl ordet som först ploppar ner på tungspetsen då man talar om musiken på denna skiva…och originellt. Jag tvivlar starkt på att jag skulle använda dessa adjektiv om de två efterföljande skivorna. Utgår jag från hur låtar från dessa skivor presenteras på konserten så skulle jag hellre använda ord som ”ojämnt”, ”stundtals genomruttet” och ”töntigt”. Några nyare låtar som NV spelade i går håller helt klart. Den gamla Smiths-bagatellen ”Sweet and tender huligan” växer till och med i NV:s återhållsamma version, och”Killing moon” funkar också bra. Echo & the Bunnymens dänga får en ny prägel i NV:s mer softa version.

Problemen uppstår när NV försöker vara rockers. I bandet finns det en kvinna som påminner ganska mycket om Anne-lie Rydé. Man skulle kunna säga att hon vill vara lite "raffig". Och vill man vara raffig, då vill man inte sjunga till "mjäkiga" bossanova-låtar, då vill man sjunga till tuff tuff rockmusik. Och de övriga i bandet hänger på, de vill också spela rock liksom. Därför bränner de exempelvis av en väldigt medioker version av "Heart of glass" som ett medelmåttigt coverband från Alingsås skulle göra bättre. Originaliteten är som bortblåst! Jag blir nedstämd! Men det ska bli värre. Eländet når nämligen sin kulmen med att bandet kör en fånig version av "Too drunk to fuck". Av någon anledning vet de inte om att det slutade vara upprörande att skrika ”KNULLA” och ”FUCK” från scenen för sisådär 30 år sedan. De skriker "FUCK FUCK FUCK" omkring två miljoner gånger. Sedan riktar de mikrofonerna mot publiken. Vi ska skrika "FUCK". Tjoho! Festligt värre! En del av publiken verkar tyvärr tycka det. De skriker "FUCK" tre miljoner gånger. Jag kniper ihop mina läppar så att jag får en mörklila ton i fejset. Sedan blir det lite mer Afterski-festligheter med NV och sedan är det dags att gå hem. Jag är den grinige hela vägen hem och mina vänner pustar ut när vi äntligen skiljs åt. ”Fy fan vad grinig han var ikväll tänker de!”
Ja, vill jag svara dem, jag var den grinige ikväll, men anser ni inte att jag hade skäl till detta så är det nog dags för er att undersöka både er syn och er hörsel.