Låt oss börja med lite indiskt

"Låt oss börja med lite indiskt" är en associationslek som jag emellan åt ägnar mig åt eftersom jag har så förbannat lite att ta mig för på min fritid. Prova gärna själva om ni också har vissa fritidsproblem. Är ni för dagen lite extra styva i korken kan ni kanske till och med våga er på att hitta på en egen lek , med samma grundstruktur som "Låt oss börja med lite indiskt". Förslagsvis kan den nya leken heta "Låt oss börja med lite Kina". Så sätt igång, låt kreativiteten få spira.

Nu börjar jag leka:

Låt oss börja med lite indiskt. Vi ska nämligen gå på indisk restaurang ikväll, några stycken och så jag. Det blir säkert mycket gott och trevligt. Kanske framför allt trevligt.

När jag tänker på Indien börjar jag alltid att nynna på Mohammed Rafis överväldigande sång "Jaan Pehechaan Ho" (reserverar mig för eventuella stavfel). Denna låt gick för några år sedan alltid het på fester där jag hade något som helst inflytande över musiken. Har ni inte druckit Cobra eller något annat indiskt öl till denna låt så råder jag er verkligen att prova detta. Med denna låt i öronen blir det en väldig schvung i partygenerna.

Jaan Pehechaan Ho är med på soundtracket till filmen "Ghostworld" från 2001. Ett väldigt roligt ögonblick i denna film är det då man får se en liten liten flicka rida på en mekanisk häst (ni vet en sådan där häst som vickar fram och tillbaka i någon minut om man stoppar en femma i den) utanför en livsmedelsbutik. Hela staden ligger öde, allt verkar trist, men flickan är ändå överlycklig på sin häst. En klockren bild av hur det kan vara i en småstad. Ganska dött men roligt om man lär sig att uppskatta guldkornen liksom.

I den lilla orten där jag växte upp hade vi inte ens en mekanisk häst. Däremot fanns/finns där en minigolfbana och en liten badsjö. Och varje år ordnades en fest till ortens ära. Då kunde man vara med och tävla i drickabacksstapling. Jag vågade aldrig ställa upp. Ibland kan jag sakna närheten man hade till vännerna där i den lilla orten.

En av mina barndomskamrater heter Daniel och är en duktig ishockeyspelare. han är en av de bästa vännerna som jag har haft. När vi ses nu talar vi mycket gamla minnen, vi undviker att tala om musik. Daniel delar nämligen inte min musiksmak, och jag delar inte hans. Han lyssnar mest på "U2". Varför gör alla hockeyspelare det? Tacklar man hårdare om man har en storslagen refräng signerad Bono på skallen? Åker man fortare?

Jag kan varken åka skridskor eller tacklas men skulle jag någon gång försöka skulle det nog vara till "Of Montreals" fina dänga "Heimdalsgate Like A Promethean Curse". Så känns det nu i alla fall. Jag får en viss energi av den låten nämligen.

"Of Montreal" kommer hit till Göteborg i maj. Då måste jag gå och se dem. Kanske blir det tillsammans med samma personer som jag i afton ska äta en bit mat med. Nämnde jag att vi ska äta indiskt? Indisk mat på en indisk restaurang. Cirkeln är sluten. Jag tror jag slutar här.