En man med en hel del talanger

Skådespelaren Jonas Karlsson (Offside, Storm, Miffo osv.) är en skådis som fixar att vara med i olika sammanhang. Han har gjort en hel del lättsamma komedier och actionfilmer, men är även en hyllad dramatenskådespelare. Hans mångsidighet sträcker sig även utanför hans yrke som skådespelare. Jag har läst att han siktar på att skriva och regissera någon pjäs inom kort och att han är en j***l på fotboll och får sina fötter och ben södersparkade i en korpliga någonstans i Stockholmstrakten. Han har således många strängar på sin lyra denne man. Och nu kan han även titulera sig författare. Han har givit ut novellsamlingen "Det andra målet" och jag har läst den.

Den första novellen i samlingen heter just "Det andra målet". I denna novell berättar en man för sina vänner att han har spelat en fotbollsmatch. Han har gjort ett mål men av någon outgrundlig anledning säger han att han har gjort två. När han ska beskriva sitt andra mål blir han nervös, han gillar inte att ljuga sina vänner rakt upp i ansiktet, men sedan tar han sig samman, broderar ut och beskriver målet som ett drömmål som Maradona bergis skulle bli avundsjuk på. När han känner att han ljugit lagom länge pustar han ut och ser sina vänners imponerade ansiktsuttryck. Han inser då något, nämligen att hur vackert hans andra mål än är i hans fantasi, så kan det aldrig jämföras med den känsla som han kände då han gjorde det där ganska taffliga första målet. Vad vill då Karlsson säga med detta? Jag tror att han vill förklara att verkligheten vanligtvis överträffar dikten. Dikten må vara mer fantastisk men verklighetens mångfacetterade känslor kan vara svåra att fånga i den.

Efter denna inledande novell följer 16 smått skruvade historier som de flesta på ett eller annat vis går in i varandra. Jag börjar genast att tänka på David Lynchs mästerverk "Mulholland Drive" när jag läser. För efter några noveller är man helt snurrig och har ingen aning om vem som är vem eller vilken av karaktärerna som har gjort vad med vem etc. Man får tänka så det knakar men det hjälper inte, det går ändå inte att få ihop allt helt och hållet. Novellsamlingen är extremt underhållande och emellanåt skrattar man sig fördärvad åt de absurda situationerna som utspelar sig. Men boken ska inte bara ses som en stunds underhållning. Man får verkligen ha huvudet med sig då man läser. Karlsson lämnar luckor i berättelserna som man själv får försöka fylla i så gott man kan.

Den sista novellen heter "Det första målet" och här får man ett och annat svar på sina sisådär tiotusen frågor. Vad har hänt egentligen och vad var bara fantasi? Vem existerade på riktigt och vem fanns bara i någons huvud? Lite klokare blir man men det saknas ändå en hel massa pusselbitar. Bra så tycker jag! Något ska man väl ha att fundera över då man har slagit igen boken också!

För övrigt verkar Karlsson har bra musiksmak. I "Det andra målet" droppar han både Jonathan Richman och Essex Green. Skulle tusan inte förvåna mig om han kommer med ett bejublat debutalbum om något år eller så och därmed bevisar att han är en hejare på att göra musik också.