Äckligt = härligt (ibland)

I förordet till Stig Larssons roman Nyår skriver Jan Arland att han får känslan av att denna Larssons mest hyllade bok känns rutten. Han menar då inte att han tycker att boken är dålig, utan snarare att Larsson i den lyckas skapa en stämning som känns kvalmig, osmaklig och grotesk. Och han har så rätt, boken känns vidrig på många sätt. Att läsa den är som att dricka sur mjölk med stora klumpar i...och gilla det. Fy tusan vad lockade ni måste bli att läsa boken nu!!...eller inte. Men jag rekommenderar er ändå att göra det för den ger er en läsupplevelse utöver det vanliga.

Handlingen är i grunden densamma som den i Camus Främlingen eller Houellebecqs Konkurrens till döds. Vi får således följa en känslokall kille som flippar ur. I Nyår heter denna kille Kenneth. I bokens början är han i 25-30 årsåldern och har just varit med om en allvarlig skidolycka. Hans huvud har fått ett par kraftiga smällar och minnet är borta borta borta (eko). När minnet så kommer tillbaka inser Kenneth att han inte tycker om den person som han ska vara (som alla tror att han är). Han bestämmer sig därför för att lämna fru och barn och starta ett nytt liv. Det går sådär kan man säga! Kenneth träffar en hel del skumma typer, gör en hel del ännu skummare saker och man inser snart att han fullständigt saknar empatisk förmåga.

Larsson skriver korthugget men ändå väldigt snyggt. Vi får hela historien ur Kenneths perspektiv och hans kalla syn på sin omgivning och på livet i stort avspeglar sig i språket. Tjusigt! I Kenneths huvud kan det vara snurrigt och således är historien emellanåt också ganska snurrig. Man vet aldrig riktigt vad som är sant av det som Kenneth berättar. Men lika skruvad och märklig som historien kan vara under vissa stunder, lika torftigt vardaglig och grå kan den vara i nästa. I en episod beskriver till exempel Kenneth hur han träffar en nyfunnen kamrat. De ser på film och börjar sedan skojbrottas. Som läsare tror man att situationen på något vis ska urarta. Nu blir det snart slagsmål på riktigt eller varför inte...nu blir det bögsex. Men icke sa nicke, de två männen tröttnar bara på att brottas och sen är det inget mer med det. Boken är fylld av sådana episoder där något byggs upp för att sedan sluta i ett antiklimax. Det händer egentligen väldigt lite i boken och när det verkligen händer något uppseendeväckande eller skrämmande, så beskriver Kenneth det med en axelryckning. Jäkligt obehagligt!

I flera år har jag tänkt ta itu med Stig Larssons böcker. Nu har jag börjat och betat av en av de fyra romanerna. Något säger mig att jag snart fortsätter för Nyår gav verkligen mersmak. Jag läste den snabbt för den är väldigt svår at lägga ifrån sig, och den där ruttna stanken som omger boken upplever min lilla nos den ljuvaste parfymdoft.