Way out West (del 2)

Knarkfest!? Inte riktigt som Uppsala reggaefestival!

Lady Sovereign. Festivalens coolaste gjorde ett väldigt intensivt framträdande. Jag brukar inte vara så speciellt såld på hiphop men Lady Sovereign fick mig att svänga på höfterna och applådera vilt!

Maten var helt värdelös på området. Man kunde i stort sett bara välja på korv, falafel och hamburgare. Allt var svindyrt. En Falafel i ett litet pitabröd gick exempelvis på 55 kr. Skämmes ta mig fan!

New Young Pony Club var bättre än väntat. Jag hade hört någon låt med dem tidigare men hade absolut inte blivit imponerad. För mig har de känts som ett band som bara försöker vara hippa och coola och som egentligen skiter i musiken. Det visade sig dock att de var väldigt sympatiska och sångerskan var expert på att svänga på höfterna så att publiken svängde med. Låtarna funkade också riktigt bra. Framförallt är det syntslingorna som förhöjer, de gör det hela pampigt på något vis. Jag är inte sugen på att lyssna till NYPC här hemma i soffan men när man är på lite partyhumör så funkar musiken fint.

Osmidigaste! Vi var tidiga till Trädgårn i torsdag. När vi kom till entrén var det inte en kotte där. Bara två vakter i storleken XXXL. När vi nådde fram till vakterna insåg vi att det var en glipa mellan kravallstaketen på ca en halvmeter strax framför dem. Eftersom vi är fyra ganska praktiska personer tyckte vi att det vore klokt att gena vid detta ställe. På så vis skulle vi slippa att gå igenom hela kravallstaketslabyrinten och istället nå fram till vakterna direkt. Men när vi tog ett kliv mot den lilla gluggen pekade en av vakterna med hela handen mot ingången till labyrinten. ”DÄR BÖRJAR KÖN”, sa han med myndig stämma. ”Vilken kö?” undrade vi lite irriterat men eftersom vi ville in så fort som möjligt lommade vi ändå lydigt bort och började arbeta oss igenom den lilla labyrinten. Samtidigt svor vi på att hata alla makttrippade vakter i resten av våra förhoppningsvis ganska långa liv.

Peter, Bjorn and John. Ännu en ganska positiv överraskning. Jag som har sett P, B and J som ett one-hit-wonder-band blev mycket glad när de brände av en hel del fina låtar utöver ”Young Folks”. Framförallt hade de några lugnare låtar som pockade lite på mitt hjärtas uppmärksamhet. Så klart drog ändå Young folks de största applåderna. Annika Norlin kom in och gjorde Viktoria Bergsmans parti och hon gjorde det bra (fast Bergsmans sköna röst har hon ju förstås inte).

Q ?????

Regnigt var det minsann. Men ganska varmt också så man torkade snabbt. Lördagskvällen blev kall med tiden och många valde nog att gå till klubbspelningarna ganska tidigt. Det fick vi buttert inse då vi såg köerna till Pustervik och Henriksberg när vi dök upp vid 12-tiden. Vi fick gå till en Bishops arms istället.

Säkert! En fantastisk bra konsert. Annika Norlin borde alltid sjunga på svenska. Låtarna når fram på ett annat sätt en vad hennes Hello Saferide-låtar gör. Trist nog förklarade hon att detta mycket väl kunde vara hennes sista konsert som Säkert!. Trist trist trist!!!

Triumfkort. Som avslutning på Säkert!-konserten körde Annika en Hello saferide-låt (ni vet den där nyårslåten) på svenska. Det var fint!!

Uppkastning!! Jag och några kompisar skulle efter fredagens bravader på festivalområdet ta oss in mot stan. Vi beslutade oss för att ta spårvagnen. När vi såg vagnen närma sig insåg vi vad vi alla hade befarat: Vagnen var fullare än Pogues-Shane. Trötta i benen som vi var bestämde vi oss ändå för att på göteborgsvis KNÖ oss in. Men när dörrarna öppnades möttes vi av en hemsk syn. Där innanför stod det en kille och kaskadspydde nerför trappan. Just när han tömt sig trängde sig en likblek kvinna förbi honom. Hon hann inte mer än passera oss förrän även hon började vomera ymnigt. Strax därefter började vi vår promenad in mot stan.

Vill inte skriva något här

Woven hand: Bra men ganska läskig musik!

X ???

Yl. Mano Chao valde att låta som en varg ibland. Jag tror att det var hans sätt att visa att det svängde. Plötsligt ylades det hejvilt i publiken. Jag blev lite rädd. Vargtänder är vassa har jag hört.

ZZZZZ. Man blir med tiden ganska trött på Howlin Pelles tjat om The Hives och framförallt hans egen storhet. Jag vet att det är hans grej att vara kaxig, men nu när alla vet att han alltid håller på på detta vis känns det hela ganska löjligt och förutsägbart. Kom med något nytt, Pelle! Dra en fräckis!

År 2007 eller 2000. Man blev lite förvirrad när det stod klart att Teddybears Sthlm skulle ersätta Lily Allan. Men bandet gjorde succé. Plötsligt insåg folk hur jäkla många hits bandet egentligen har spelat in och började hoppa och skutta som vildingar . Jag tror nog inte att någon tyckte att konserten var direkt fantastisk men bandet har en förmåga att skapa röj. De är inga vidare bra musiker, de där grabbarna, däremot jävligt kompetenta lekfarbröder.

Älskling! Regina Spektor så klart. Solen gassade när hon klev in men snart kom regnet (de stora dropparna). Detta gjorde dock ingenting. Jag reflekterade nämligen inte över det förrän efter konserten. Regina fångade in mig i sitt nät med sitt lekfulla pianospel, sina fina låtar och sitt charmiga sätt. Bara Regina vågar bränna av en skruvad sång som Baby Jesus. Man får nästan uppfattningen av att hon leker fram sångerna allteftersom. Hon blandar vilt gammalt material med lite nyare och gör helt klart festivalens bästa konsert. FINT! FINT! FINT!
P.s. Bilden ovan har jag tagit. Fin va!! D.s.

Öl. Eftersom ölen var dyr och ganska vidrig på festivalområdet och eftersom det hela tiden var så mycket trevligt att lyssna på, så blev det inte så mycket öl drucket från min sida. Det var först när vi tog oss ut efter festivalen som det blev roligt att dricka igen. Överhuvudtaget en ganska nykter festival tror jag. Kan ju bero på att det inte fanns något tältområde.