Way out west vs Tipi-festen

I veckan köpte jag så äntligen biljett till Way out west. Det ska bli grymt spännande att se huruvida arrangörerna lyckas få till det hela så här första gången. Sen blir det ju roligt att lyssna på fin musik också, men det är ju sekundärt (eller hur var det nu?). Huruvida Wow smäller Tipi-festen (en minifestival i Höganäs-trakten som jag besökte förra helgen) på fingarna vågar jag ännu inte spekulera i....men jag gör det ändå. Visst, till Wow kommer en del trevliga artister såsom Regina Spektor, Architecture in Helsinki, The Go! Team, Woven hand osv, men kan detta verkligen bräcka Tipis mysiga stämning och fantastiska kikärtsgrytor. Dessutom besöktes Tipi av Le Bombe, en mer en måttligt charmig scenpersonlighet som spelar..hmm...lätt skruvad electronica. Lyssna till exempel på "Vokalerna", en låt som tuggar sig in i din hjärna och stannar där...FÖR ALLTID!?

Jag tror att den lilla striden mellan Tipi och Way out west kan komma att avgöras på Frankes spelning. Första (och enda) gången jag såg Franke var på bananpiren för sisådär fyra år sedan. Sångar-Franken var vid detta tillfälle något frustrerad på ljudteknikerna. Ljudet skulle vara högre tyckte han, trots att 8 av 10 i publiken stod och höll för öronen när Franke fyrade av sina brötiga, men enligt min mening smått geniala stycken. För att sätta ner foten ordentligt valde sångar-Franken att helt sonika kasta sitt fulla ölglas rakt in i båset där ljudteknikerna satt. Sedan gick han av scenen. Efter detta har jag varit lite rädd för sångar-Franken. Jag har sett honom någon gång vid spårvagnshållplatsen. Han har alltid sett arg ut och jag har av ren självbevarelsedrift tagit några steg tillbaka, bort från honom. En dag kom han in på biblioteket i Biskopsgården när jag jobbade där. Behöver jag nämna att han såg ut att vara pissförbannad? Så fort han uppenbarade sig började jag svettas ymnigt, varningsklockor började ringa i huvudet på mig och den stora FLY!!!-skylten fanns plötsigt där framför mina ögon. Jag vet inte vad som hände sedan, plötsligt var sångar-Franken borta och där han just hade stått stod nu en kraftig man från låt oss säga Irak. Hade det hela bara varit en hemsk dagdröm, jag har svårt att tro det men man kan aldrig riktigt veta.

Om drygt en vecka hoppas jag bli kvitt mina demoner. Men det hänger på dig Sångar-Franken. Så om du mot all förmodan är en av de på sin höjd 15 personerna som kommer att läsa detta inlägg så ber jag dig, försök pressa fram ett leende där på scen, eller säg i alla fall "tack tack" under publikens applåder. Kanske kan du också vinka lite till mig. Jag är den där lite gänglige killen i grönt som står ganska långt bak och försöker digga med, men som mest ser stel ut. Om du följer de instruktioner som jag nu givit dig kanske jag kommer över min rädsla för dig. Jag hoppas verkligen att lördagen ska innebära lösningen på mina problem. Jag gillar ju verkligen musiken som du och ditt band spelar. Styv i korken som jag för tillfället är, så vågar jag redan nu säga att: Är jag lycklig och vid gott mod efter Franke-spelningen så har WOW besegrat Tipi-festen.
Hur ska det gå! Hur ska det gå!