Way out West (del 1)

Jag har bestämt mig för att försöka sammanfatta mina dagar på Way out west. Jag tänkte att några av er som inte var där kanske vill veta vad ni har missat...hmmm..eller så vill ni absolut inte veta. Det ska sägas att det är fullkomligt tillåtet att svära högt och gräma sig när man läser om allt kul som jag varit med om. Det är INTE okej att dra på munnen eller rent av smila brett när jag förklarar att festivalen var ganska blöt och att leran sabbade mina favoritdojjor.

Ok, då börjar jag väl då. Way out west från A till Ö (del 1)

Applåder. Aldrig har väl en publik uppmanats att applådera och klappa med så till den milda grad som under Mano Chaos konsert. Vid ett tillfälle slog det mig att mina händer förmodligen skulle vissna och ruttna bort när konserten väl var över. Men jag slutade ändå inte att applådera, det svängde ju grymt mycket om Mano Chao.

Boring. Från min plats i öltältet tedde sig Erykah Badus spelning extremt menlös. Men de som tittade och lyssnade med mer en ett halvt öga och öra sa att den var hur bra som helst. Vem ska man tro på??

CocoRosie. Mycket mer drag än på skiva. Mycket roligare. Någon lär ha sagt att CocoRosie inte är mer än lite pling här och lite brummande där. Live var det mycket mer en så. Medryckande och bra bra bra!

Deppigt! Att se vilket skick den gode Pogues-Shane var i. Ta valfri alkis som hängt på Backaplan de senaste tio åren, ge honom ordentligt med sprit och ställ honom på en scen. Förmodligen skulle han påminna väldigt mycket om Shane.

Enkelspårigt! Såg amerikanska Low på trädgårn i torsdags. De malde på med sin tråkrock med konstmusikinslag under omkring en timma. Några ljusglimtar fanns väl under de där 60 minuterna men mest var det bara lååååångsamt och lååååångtråkigt

Franke. Tusan också! Jag missade ju Franke. När valet stod mellan att se Franke och att lämna festivalområdet och dricka RIKTIG öl valde jag det sistnämnda. Jag förstår att ni är oförstående nu, men ni måste tänka er in i min situation. Under två hela festivaldagar hade jag fått nöja mig med det blaskiga avslagna ölet som de sålde på festivalområdet för det ringa priset av 50 kr glaset!!! Förstår ni mig bättre nu.

Go! Team, The. En av festivalens höjdpunkter. Låt The Go! Team uppträda för alla världens deprimerade och vi skulle kunna gräva ner alla lyckopiller och psykiatrer. Lyssna exempelvis på ”Huddle formation” eller ”Doin it right” utan att dra på smilbanden. Du fixar det aldrig!!

Hello Saferide var det första jag såg när jag kom till festivalen på fredagen. Ingen vidare spelning faktiskt. Varken bandet eller publiken hade kommit igång riktigt. Annika Norlin skulle komma att göra mycket bättre ifrån sig senare under festivalen. Mer om detta senare!

Iskalla dusch. 100 oturspoäng till killen som strax innan Laleh-konserten blev mer än genomblöt då några arrangörer skulle få bort vattnet från taket över mixerbordet. En varning hade nog varit på sin plats!

Jubel!! Blev det sannerligen då Regina Spektor hade kört sin dänga Fidelity. Hon fick vänta och vänta och buga sig och bocka sig och le generat flera gånger innan hon kunde fortsätta konserten. Mer om denna konsert längre fram i listan. Vi spar väl det bästa till sist!!

Fortsättning följer……………….